söndag, april 28, 2013

Om min relation till facket

Jag tänker på det där ibland med fackligt engagemang. Under unga år var inställningen till facket lite annorlunda än nu. Likt min vän Edvin, som beskrev samma sak, förknippades mycket av svensk fackföreningsrörelse till just ett av förbunden, nämligen LO. Jag kommer ihåg reaktionerna efter Vaxholmsincidenten, många bland mina led var arga på den inställning som vi skymtade från fackligt håll.

Det har gått några år och erfarenheterna är annorlunda än då. Som partipolitiskt anställd har jag för vana att undvika ta ställning för endera parten. Trots det har jag under senare år fått ett helt annat intryck över betydelsen av ansvarsfulla fackförbund och arbetsgivare som under lång tid garanterat sjyssta villkor och stabilitet på svensk arbetsmarknad. Det betyder mycket för svensk ekonomi och konkurrenskraft när det råder långsiktig stabilitet på svensk arbetsmarknad.

Under 70-talet hade Storbritannien stora problem med fackförbunden, i Sverige fanns det också problem, fackens höga krav på löneförhöjningar ledde till flera år av nästintill obefintlig reallöneutveckling. Vad som sedan hände var en mer pragmatisk hållning som förändrade allt. Industrinormen har gjort mycket för att ge löntagarna en mycket god reallöneutveckling under flera år. Det ska tas i jämförelse med exemplet Tyskland, som haft en negativ reallöneutveckling under det senaste decenniet.

Sällan har strejk varit så nära som under denna avtalsrörelse. Trots Kommunals strejkhot och den så kallade lunchsstrejken, som tog slut när Transport och deras motpart kom överens, har vi återigen fått kvitto vad som kännetecknar svensk arbetsmarknad. En vilja att komma överens, parter som ser till varandras bästa och löntagare som garanteras sjyssta villkor och en god reallöneutveckling.

Mitt fackliga engagemang har under lång tid varit rätt passiv. Jag har varit SACO-ansluten under lång tid, dock på en aktiv förfrågan från Unionen, valde jag att gå över under förra året. Nu är jag till och med adjungerad i styrelsen på min arbetsplats.

Det är erfarenheterna av att ett ansvarsfullt fackförbund, som inte bara finns där som ett stöd när det är svårt,  utan hela tiden, som kan ge medlemmarna möjligheten att utvecklas. Det innebär även en vinst för arbetsgivarna. Den svenska modellen är omtalad, för sin förmåga att bringa ordning och reda på svensk arbetsmarknad. Den har visat att både arbetstagare och arbetsgivare har att vinna på denna modell. Det är därför som jag har en respekt för den.

fredag, april 26, 2013

Jag är djurgårdare och jag hoppas att vissa skäms!

Tränare som misslyckas med sin uppgift, kommer förr eller senare att få lämna sin plats till förfogande. Den situation som råder inom Djurgården, är att Magnus Pehrsson har haft en hel del att bevisa efter de inledande matcherna på året Allsvenskan. Dock när prestationerna hamnar i skymundan och hoten får påverka, blir det än mer allvarligt.

Farhågorna med att Djurgårdens tränare skulle bli den första huvudtränaren att avgå, besannades dessvärre idag. Det är jobbigt när det går tungt för ens favoritlag. Kärleken till ett lag gör att man ställer upp för dem i vått och i torrt, i med- och motgång. "Alltid oavsett, för evigt Djurgården" torde vara den mest passande låtraden för en järnkamin att skandera just nu.

Magnus Pehrsson och Tommy Jacobsson väljer att frånträda sitt ansvar som tränare respektive klubbordförande. De gör det för att de inte accepterar de hot som inkommit till följd av den prestation som laget i fråga har mäktat med under Allsvenskans inledning. Återigen får vi ett kvitto på det som Björn Eriksson presenterade sin huliganutredning. Våld och hot mot centrala klubbföreträdare är allt för vanligt förekommande,  Magnus och Tommys avgång är ett nytt bevis på detta. Om än hoten direkt har kommit mot Magnus, påverkas Tommy i sin roll som ordförande.

Jag står upp för att jag är djurgårdare, men jag står inte ut med de element som försöker kalla sig djurgårdare och tycker att hot och våld är utvägen. Man kan kräva mer av en tränare som har misslyckats de  inledande matcherna, en prestation som har lett till ett gjort mål och tio insläppta. Det är då den konstruktiva kritiken ska få utrymme, det finns ett ansvar hos tränare, föreningen och supportrarna att gemensamt arbeta för klubbens bästa. Detta för att spelarna ska kunna göra det absolut bästa möjliga ute på plan, vinna sina matcher och visa varför Djurgården är en klubb att räkna med.

Det är med sorg, ilska men samtidigt med ett hopp om att allting nu kan bli bättre. Vi är uträknade, skadeskjutna, drabbade av ett drastiskt manfall i vår centrala organisation. Det är nu vi står upp om vi älskar DIF, står upp för framtida framgångar och mot de som använder vårt klubbmärke för sina illasyftande agendor. Låt oss nu stå upp för Djurgården, för vårt lag och visa vilken supporterkultur vi står för.

söndag, april 21, 2013

Vad sade egentligen Nestlés VD om världens vatten?

Igår slog Dagens Industri upp en nyhet med följande dramatiska rubrik.

Man förstår att en del blir upprörda över texten i artikeln. Det är bara den haken att artikeln som sig bör, är en artikel som tolkar den intervju som tog plats i en annan tidning. Det finns en lärdom om att när en story är för bra för att vara sann, bör man vara lite vaksam. Framförallt bör man nog läsa originalet, som DI baserar sin artikel på.

Som Peter Brabeck säger:
"Where I have an issue is that the 98.5% of the water we are using, which is for everything else, is not a human right and because we treat it as one, we are using it in an irresponsible manner, although it is the most precious resource we have. Why? Because we don't want to give any value to this water. And we know very well that if something doesn't have a value, it's human behaviour that we use it in an irresponsible manner."

Det vatten som vi direkt konsumerar i form av intag och personlig hygien, motsvarar de resterande 1,5 procenten. Om dessa säger han följande:
"The fact is they [activists] are talking first of all only about the smallest part of the water usage," he says. "I am the first one to say water is a human right. This human right is the five litres of water we need for our daily hydration and the 25 litres we need for minimum hygiene.

This amount of water is the primary responsibility of every government to make available to every citizen of this world, but this amount of water accounts for 1.5% of the total water which is for all human usage."

Det stora problemet som han alltså försöker belysa, är det vatten som används till allt annat än personlig konsumtion och hygien, dvs 98,5 procent av den totala vattenförbrukningen, den som enligt Brabeck används på ett oansvarigt sätt. I debatten om resurser bör således vatten bli ett större diskussionsämne. Tråkigt bara att svensk media vill misstolka intervjun i den grad, att de hellre ville uppröra sina läsare, än återge vad som egentligen sades i originalintervjun.

EDIT 20:52. Självklart vill jag att fler ska ha tillgång till rent vatten. Då bör vi vara vaksamma, vi som har obegränsad tillgång till det, med hur vi kan ta för ansvar för hur vi förbrukar den.

lördag, april 20, 2013

Avledningsmanövern

Avledningsmanöver eller undanmanöver brukar syfta till att den som man tror vill åt den ska skifta fokus mot något annat. Exempel på det är under andra världskriget, då de allierade genomförde en operation för att få tyskarna att tro att anfallet skulle ske på ett helt annat ställe än det faktiska. Ingen på den tyska sidan hade väl tänkt att att landstigningen skulle ske där engelska kanalen är som bredast, men eftersom de inte visste, lyckades avledningsmanövern.

På liknande sätt kan tolka det utspel som den socialdemokratiska trojkan Löfven/Andersson/Johansson försöker med på debattplats i DN idag. Att igenom en partikris var väl ingen i partiet hade hoppats på efter en uppspelad kongress, där enigheten skulle triumferas och socialdemokratins förträfflighet skulle belysas i direktsänd tv. Även om det gick ut dubbla budskap om vad besluten på kongressen egentligen betydde, kom efterspelet av personvalen att överskugga just den problematiken.

I andra partier brukar valberedningen noggrant gå igenom de kandidater som står till förfogande för personval i respektive partistyrelser. I ett annat krävs det ytterligare sidoarbete, vid sidan av valberedningen för att granska huruvida de presumtiva kandidaterna är kompetenta nog.

Nog snackat om personvalen och den efterdebatt som nu blev. Tanken fanns väl hos inne på partikansliet att de senaste två veckornas mediafokus behövde skiftas, för att någon annan skulle tro att Socialdemokraterna hade de faktiska svaren på hur de ska uppnå sina uppsatta mål och med vem de ska tänkas genomföra den med. Avledningsmanövrar har skett tidigare, jag har noterat dem och vet hur uppenbart det är att det just handlar om en avledningsmanöver.

Det är just på det sättet en artikel som denna som publicerades idag fungerar. Det är inget nytt som kommer fram i artikeln som inte tidigare har kommunicerats från partiledningen, därför framstår utspelet som tämligen uppenbart.

Löfven och hans närmaste har all anledning att köpa tid, för att de under den senaste veckan har ägnat sig åt att allt annat än att ta ansvar för att valberedningen återigen har sjabblat och att partikongressen trots allt har valt dem som lades fram som förslag på sittande kongress. Att påstå att regeringen har gett upp om arbetslösheten, är återigen ett kvitto om att man inte vill låtsas om de faktiska omständigheter som råder pch som till stor del påverkar Sverige.

Det går att peka på andra länder som lyckats bättre, om de nu kan hitta ett land som har genomfört en politik som är annorlunda den politik som är jämlik den som genomförs i Sverige, men som gett en betydligt lägre arbetslöshet. Om det nu också är på det sättet att en dubbelt så hög statsskuld och sjunkande reallöner som de facto utmärker det socialdemokratiska exemplet i Tyskland. Men än så länge framstår dagens artikel som en avledniningsmanöver. Perfekt eller inte återstår att se.

tisdag, april 09, 2013

Jag skäms inte för att jag är djurgårdare - Jag skäms för några av mina medsupportar

Det har hänt igen. Jag är förvisso inte förvånad, men jag skäms varje gång det händer. Inte minst att jag som supporter för ett lag som jag älskar, har supportrar som inte kan respektera det där med gott sportmannaskap, som har en vilja att förstöra för sig själva och andra. En bruten match är resultatet och det påverkar fler än bara dem som ställde till det.

Erfarenheten av att stå i en klack är både positiv som negativ. Jag har varit där och delat glädjen med andra vid mitt lags framgångar. Jag har varit där i förhoppningen om att alla kan stå upp även när ens lag har motgångar.

Det var det som gjorde att jag kände mig väldigt skeptisk till att gå och se på fotboll, senast under ett derby mellan Djurgården och AIK på Råsunda för några år sen. Visserligen var situationen som uppstod efter det, en påminnelse om att dialogen mellan supporterföreningar och de som ska ansvara för säkerheten kan förbättras. Men det hela förtog det som hade pågått nere på plan, både under och efter matchen.

Debatten känns ständigt aktuell. Inte minst med tanke på den utredning som Björn Ericsson släppte alldeles nyligen. Mycket av den debatten invid rapportsläppet kretsade kring huruvida polisen ska få ta betalt av föreningar som har en annan bolagsform än den ideella, vilket drabbar både mitt lag Djurgården som AIK, för att nämna några exempel.

Det är dock säkerhetsaspekten som är den mest relevanta nu. Där ser jag föreningarna och supporterföreningarnas ansvar som betydelsefull. Insikten om att de kan göra mer är påtaglig. Även Tommy Jacobson, ordförande för Djurgårdens IF Fotboll, medger att det finns mycket mer att göra och att arbetet är långt ifrån färdigt.

Det som har skett nu ger ett tydligt intryck av att mycket finns kvar att åtgärda. Bara det faktum att publiken kan ta med sig alkoholhaltiga drycker in på läktaren, även om de förvaras i plastflaskor, är svår att förstå. Erfarenheten från när jag var i England, är att den servering som finns, sker på ett avgränsat område och att inga som helst alkoholhaltiga drycker konsumeras på läktaren.

Nu står vi där vi står, jag får skämmas för att några som vill kalla sig djurgårdssupportar, ställer till det för oss andra. Igår vann de mot oss alla, de vann över toleransen och sportmannaskapen. De vann över allt som har med fair play att göra. Det finns mycket kvar att göra för att vi andra ska vinna över de som hellre vill förstöra än att göra det som förväntas, att supporta sitt lag över allt annat och visa respekt för motståndaren.

Det är som med ramsan "Sjung när vi har vinst på gång och sjung när det går snett.", för oavsett hur det än går för Djurgården ska allt kännas lätt. Idag känns det lite svårare.

Media: ABABABABABABAB, DN, SvD, SvD, SvD.

måndag, april 08, 2013

Gick sin egen väg ända till vägens ände.

Till slut kom beskedet som man bara väntade på. Margaret Thatcher, drabbad av flertalet strokeanfall, präglad av en allt mer påtaglig demens, lämnar efter sig en era som kommer att vara omdebatterad långt efter hennes bortgång.

Det är ganska typiskt för en profil som Margaret Thatcher. Lika hyllad som hon är från sina anhängare, lika hatad är hon hos sina motståndare. Det är samma mönster som går igenom hos de som dyrkas av vänstern. Född i enkla förhållanden, blev hon den politiska gestalt som tog tag i den stagnerade ekonomin som Storbritannien befann sig i under sent 1970-tal. Samma mönster tycks gå igenom med brittisk ekonomi även idag.

Ohållbara sociala välfärdssystem, en skenande inflation, höga mariginalskatter och vanskötta statliga företag blev några av de problembarn som Thatcher fick hantera som premiärminister. Det skedde förstås genom en kraftig liberalisering av brittisk ekonomi och arbetsmarknad. Fackets märkbart stora makt på arbetsmarknaden bröts i och med att Thatcher vågade utmana det som hon ansåg som en orimlig situation. Ingen skulle få låtas köra med Thatcher.

Resultatet blev det som fortfarande märks av idag. Ekonomin sanerades, det skedde dock med att många hamnade i arbetslöshet, dock lyckades hon driva igenom sin agenda då väljarna gav fortsatt förtroende. I sann anda hade 1970-talets stagnerade ekonomi inte gjort gott åt Storbritannien i slutändan.

Tony Blair som inspirerades av Thatchers politiska styre, som till stor del gav upphov till New Labour, som gav Blair oerhörda väljarframgångar i senare delen av 1990-talet, sade något att de kontroversiella är de som blir ihågkomma. När man föreslår något tror folk att man är dum, när man genomför det blir man idiotförklarad, men när man väl genomfört det ångrar man att man inte gick längre.

Det var det som utmärkte Margaret Thatcher som politiker. Populister går i takt med opinion och media och gör sig populär för stunden, de som bli ihågkomna gör svåra val som riskerar stort motstånd, men som skapar popularitet i stunden.

Förutom hennes omläggning av den brittiska ekonomin, blev insatsen på Falklandsöarna den en av de största politiska händelserna i hennes premiärministerskap. Invasionen från militärdiktaturen Argentina sågs som ytterst provocerande hos Thatcher som beordrade den brittiska flottan att återta den brittiska beskickningen i södra Atlanten. En av de som fascineras över de händelser som skedde på Falklandsöarnatn är Fredrik Antonsson, som vid ett flertal tillfällen ha skrivit ingående om konflikten mellan Storbritannien och Argentina som lever kvar än idag, inte minst sportsligt.

Som politiker går hon till historien som en politiker som la om ekonomin, som vann flera krig, mot fackföreningarna, på avlägsna öar och som starkt bidrog till Järnridåns fall. Järnladyn besegrade många motståndare och om än hon blev förpassad bort från sin post, gjorde hon det som gjorde henne illa omtyckt, men också omåttligt populär för lång framtid framöver. De som gjorde det populära är de som lever kvar i folks minnen för lång framtid. Det för att de inspirerar både de som är deras anhängare som motståndare. Thatcher är ett typexempel på just detta.

Bloggar: Högberg, Hökmark.
Media: ABSvDSvDSvDSvDSvDSvDSvDSvD.

söndag, mars 31, 2013

Det våras för lärarna

I måndags var jag på ett seminarium om vikten av särskilt stöd. Seminariet arrangerades av Moderaterna och Lärarförbundet. En person sade till mig att för några år sen var meningsskiljaktigheterna mellan moderater och Lärarförbundet, att måndagens seminarium inte hade varit en möjlighet. Att skiljelinjerna nu är utsuddade, är ett gott tecken, då Lärarförbundet verkar för en sak, lärarnas bästa och att Moderaterna nu har lärarrollen som en av dess hösta prioritet inom skolan.

Särskilt stöd är en grundbult i det kompensatoriska uppdraget som skolan har enligt Skollagen. Varför lyckas Finland exempelvis så bra. Vad som belystes under seminariet i måndags är att Finland lyckas med den individanpassning i tidig ålder, som är så viktig för att skolan ska lyckas med sitt uppdrag med att anpassa undervisningen efter varje elevs egna förutsättningar.

Det är just särskilt stöd som just gör det att lärarna kan anpassa undervisningen för att alla ska kunna ta del av den. I den nyligen släppta rapporten från Alliansen i Göteborgs stadshus konstateras det att individanpassningen misslyckas i 25 procent av fallen, var femte skola ger inte eleverna särskilt stöd i den omfattning som de har rätt till.

Men framför allt handlar det om en sak. Det är lärarna. I Finland är det attraktivt att vara lärare, eleverna presterar toppresultat och det är högt söktryck till lärarutbildningen, för att nämna något. Det som kom fram i måndags var en lärdom som allt som oftast glömts bort, tilliten till läraryrket. Som vilken profession som helst, vill lärarna känna tillit och respekt i sitt uppdrag. Mycket av det mediala fokuset har kretsat kring lärarnas löner och villkor. Det är ett ansvar som vilar på parterna att se till att löner och villkor hålls uppe, för att lärarna ska känna att de får lön för mödan.

Som politiker kan man dock främst göra en sak, som inte kostar något alls, nämligen ha tillit och framför allt höga förväntningar på elever som lärare. Erfarenheten är att när man har höga förväntningar på alla, presterar de också högre. Elever som har en mindre gynnsam bakgrund, boendes i socioekonomiskt utsatta områden eller med föräldrar med kortare utbildningsbakgrund, tjänar mer på att man från alla håll har höga förväntningar på att de ska lyckas. Låga förväntningar på dessa elever leder helt enkelt till att de kommer att misslyckas.

I veckan rapporterades det om att kraven för att komma in på lärarutbildningen var mycket låga. Just denna rapportering är både uppseendeväckade som den är . Läraryrkets attraktivitet eller skolans rykte blir inte bättre av den negativa rapportering som pågår eller media eller den svartmålning som sker från vissa politiker.

Inte heller beror det på det som vissa ofta beskyller skolan för, segregationen på grund av det fria skolvalet. Enligt senaste PISA-undersökningen har Sverige och Norge lägst segregation. Det fria skolvalet hotas inte rent politiskt, då Ibrahim Baylan som Socialdemokraternas talesperson i skolfrågor sagt att just det fria skolvalet inte kommer att förändras. Förbättringar kan ske, genom stärkande av studie- och yrkesvägledarnas till att alla föräldrar får verktygen för att alla ska kunna göra aktiva val, samt att de lättare ska kunna ställa krav på förtroendevalda som skolans medarbetare.

Veckan har gått i skolan och lärandets tecken. Den började i ett seminarium om särskilt stöd och slutar i en appell om vikten av tillit och respekt inför läraryrket. Svenska skolan är bättre än sitt rykte och lärarna kämpar dagligen för att rusta eleverna för framtiden. Som Peter Wolodarski avslutar sin förblir erfarenheten från denna vecka, "Men grunden är att lärarna känner stolthet, respekt och uppskattning. Hittills har politikerna inte visat dem det".