onsdag, november 17, 2010

Varför är alla rädda för att säga ja?

Trots att det verkar vara svårt för en ledande socialdemokrat att säga, fortsätter alltjämt spekulationerna om vem som ska axla ansvaret som Socialdemokraternas partiledare. Istället för ett tydligt ja, men inte heller ett nej, lämnar flera tänkbara personer, smått kryptiska svar, bara för att göra sken av de aldrig har sagt nej, men ändå inte ja. Det är trots allt en fråga som bör komma från en valberedning. Men varför är det egentligen så stort tabu kring att kandidera till partiordförande.

Som Erik Laakso skrev i ett blogginlägg, skiljer sig de finska Socialdemokraterna tvärt ifrån sig de svenska Socialdemokraterna, där det senaste valet omgetts av en intressant process där flertalet partiföreträdare har aviserat sina kandidaturer. I Storbritannien finns också likheten med Finland. I ett val som borde ha varit attraktivt för vem som helst, har lett till en vånda. Mycket kanske har berott på att partiet tidigare haft en förutsedd agenda. Likt ett ganska totalitärt system har den sittande ordförande fått utse sin efterträdare. Erlander hade Palme, Palme hade Carlsson, Carlsson hade förvisso Sahlin. Göran Persson hade i sin tur Anna Lindh, men tragiska omstädigheter satte stopp för det. Eftersom Mona inte riktigt har pekat ut vem hon ser som en kandidat lämplig att efterträda, står nu där rörelsen med ett ledarlöst yttre.

Nu är det förstås Sverige det handlar om. Socialdemokraterna har drabbats tydligt av jantementaliteten, där ingen riktigt vågar säga rakt ut att denne vill kandidera. Man kan ju undra vad det säger om synen på det parti som har varit samhällsbärande under lång tid, men som nu förpassas mer till ett parti bland alla andra. Det är trots allt en tråkig bild som förmedlas inför väljarna, av ett parti som borde varit ärofullt för många att leda. Men rörelsen verkar ha drabbats av någon form av förbannelse kring den där ordförandeklubban, en ordförandeklubba som ser ut att ha något lömsk inom, som verkar ha en förmåga att stjälpa den som håller i den.

Det är trots allt det sökande som nu bör inledas för att rörelsen återigen ska få en ledare som villigt kan axla partiledarskapet. Det är idag lika förvånande om någon nu skulle tacka ja som att Socialdemokraterna skulle bli det parti som de tidigare varit. Det är trots allt en skillnad nu, den nye partiledaren har inte en rörelse att förvalta. Denne har en rörelse att förnya och utveckla. Är det just detta som skrämmer. Frågan är förstås varför alla har så svårt att säga ja.

Media: Exp, SvD.