Ung Allians kick off

Kick off för Alliansens ungdomsförbund. Nu vinner vi val!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Universitetsvägen,,Sverige

En SKOPa till

Det är dags igen, för varje opinionsknarkare är detta ytterligare en dos av välbehag när nu SKOP vaknar från sin sommarvila och presenterar en färskare (smaka på den SCB!) opinionsundersökning. Vad än Ibrahim Baylan i som nu går in i sitt "Bagdad-Bob"-läge säger är detta en opinionskris av stora mått för Socialdemokraterna. Att just opinionsläget inte har tagits på allvar går att tyda ganska tydligt. Överallt noteras desperata angrepp från Socialdemokratiska företrädare mot det parti, numera Allianskollegan Centern. Allt detta sker för att de saknar svar på hur de ska hantera sin egen opinionskris utan går hellre till anfall mot andra.

Valrörelsen står nu inför dörren, i augusti sker den tempoväxling som många säkert sitter och väntar på. Detta är faktum, valet avgörs på valdagen, inget konstigt med det. Men Alliansen som har haft en tuff mandatperiod, inte konstigt när man bedriver en diger reformagenda, kan gå in i en valrörelse med vins i seglen. De som förr var pessimistiska känner nu att detta inte var allt så pjåkigt. Fler känner tillförsikt inför sin egen tillvaro, och hur ska nu vänsterkartellen slå hål på den känslan.

Vad ska man nu säga om valutgången? Det blir ju självklart spännande, men mångas humör är säkerligen på topp. För många av de personer som sitter på Sveavägen 68 väntar nu en vånda, särskilt när spindeln i nätet sitter på sin pedistal och avfärdar varje släng av opinionssiffror som nu kommer. Ibrahim Baylan har aldrig haft ett uns av missakt inför opinionssiffror, utan har haft en förmåga att ta varje opinionsmotgång med en nypa salt. Med tanke på alla motgångar som har kommit har det blivit mer eller mindre ett saltkar.

För oss moderater är detta en valrörelse med vind i seglen. När man sitter på seminarier och talarkvällar och folk pratar om hur kul vi ska ha det, blir det inte sämre av att vi går ut med en känsla att valutgången ligger i våra händer. Det liknar en repris av 2002, men nu är det Socialdemokraterna som har en ifrågasatt ledare, och ett opinionsstöd som sviktar. Lärdomen av detta var viktigt för Moderaterna. Därför går de in i en valrörelse, för första gången på 16 år som ett regeringsparti. Nu är läget helt annorlunda, och med stor sannolikhet kommer historia skrivas, valet då borgerligheten lyckades försvara sitt regeringsinnehav.

Bloggar: Ankersjö, Kent, Peter, Morgan, Magnus.

Syndikalisternas utpressning får inte förbises

Sedan våren har Syndikalisterna bedrivit blockad mot Berns Salonger i Stockholm. Men blockaden liknar allt mer som en förtäckt mantel för en utpressning för en sak som redan har utagerats. Allt handlar om 25 städare som blev uppsagda av städföretaget NCA efter att Berns hade sagt upp avtalet med dem. Då Syndikalisterna ville att Berns anställde sju av dessa i egen regi blev det stopp. Syndikalisterna hävdar att dessa personers fackliga engagemang var orsaken till att de blev uppsagda. Problemet är bara att dessa enligt Berns aldrig var anställda, utan inhyrda av NCA.

I det fallet är det ganska klart. NCA har avskedat 25 personer inklusive dessa sju syndikalister pga av arbetsbrist. I fall det är någon som måste förklara dessa personers uppsägning är det arbetsgivaren, dvs NCA. Dock har detta förbisetts i allra högsta grad av syndikalisterna. Nu bedrivs en utpressningsliknande aktion mot Berns. Förstås är detta inte acceptabelt, särskilt när allt är utagerad enligt Berns. Dessutom finns Berns med på Hotell- och restaurangfackets lista över schysta arbetsgivare, en lista över de företag inom hotell- och restaurang som har slutit avtal med facket. Det är klart att de anställda ska ha schysta villkor, Berns har valt att sluta avtal med facket, detta måste få bli accepterat. Men Syndikalisternas metoder liknar inget annat på arbetsmarknaden. Det är en ren form av utpressning, likt den som sker i den undre världen.

Jag minns tydligt konflikten kring Lilla Karachi i början av 2008. Konflikten rörde sig kring några anställda som enligt Syndikalisterna hade fått för lite betalt. I normala fall borde fallet ha drivits i arbetsdomstolen med Syndikalisterna som ombud för dessa personer. Men SAC brydde sig inte om detta, saken var redan avgjord i deras mening. Därför bedrevs en ren form av utpressning mot restaurangägarna för att pressa dem på ersättning. Förklarligt nog gav ägarna med sig, det är förståeligt, då deras högsta önskan är att kunna driva sin verksamhet ostört. En allt för utdragen process med syndikalisterna hade varit allt för förödande för dessa restaurangägare.

Syndikalisternas krav kring Berns har nått absurda proportioner. De hävdar något som saknar grund. De försöker pressa ett företag på ersättning. De kräver att dessa sju personer anställs av Berns vilket skulle få konsekvenser för de övriga anställda. Ifall de inte anställs ska de anlitas via ett av Syndikalisterna drivet bemanningsföretag, lite dubbelmoral när Syndikalisterna tycker att bemanningsföretag i sig kringgår LAS. Situationen kring Syndikalisterna och Berns är något som måste tas på allvar. Det är självklart att sådana metoder inte kan accepteras på en svensk arbetsmarknad. De tidigare fackliga aktiviteterna som blivit starkt ifrågasatta, framstår som rent acceptabla i jämförelse med detta. Det är dags att denna situation reds ut, annars vet vi inte vilket företag som blir när

One moment in the name of love

Blev först lite butter när Tokmoderaten tog min passande rubrik, men vad ska jag göra? Det går ju inte att bli arg på alliansbloggarnas egen Maradona, mannen som tänjer lite mer på gränserna än vad någon politisk bloggare vågar med. Men det säger väl en del om hur många tänker, Pride - In the name of love. Vad än är mer passande? En festival, en företeelse som växt från ett forum för hbtq-personer att träffas och ha roligt, har växt till en kärleksfestival som engagerar hela samhället. Varför är det så? För oss frihetsvurmare känns det ganska självklart. Det handlar om friheten till sitt eget liv. Att kunna leva det på ett sätt utan att det skänker missaktning och avund hos andra.

Just mitt heteronorma beteende är egentligen inget som jag skäms för. Det jag kan skämmas för är just att människor likt jag som vill leva på sitt sätt inte respekteras för det. Under mina tidigare tonår var just hbtq-frågorna något som var väldigt främmande. Att leva det vanliga heteronorma livet, kärnfamiljen, spela lagidrott där heteronorma machokulturen var något påtagligt blev lite som vardagsmat. Just tabun kring att vara homo- eller bisexuell var fortfarande stor. Mycket kanske beroende på att jag kommer från en stad där alla sätt att sticka ut möts med blickar, vare sig vilken läggning eller vilka kläder som man bar.

Dock kom den dagen då jag blev uppmärksammad på just hbtq-frågorna. Mycket berodde på att just en vän i min närhet som jag hade umgåtts med sen tidigare, trädde fram som homosexuell. Det var kanske en överraskning, men inget som förvånade. Att visa respekt för någon annans livsval är något extremt viktigt, särskilt när det handlar om vänner i ens närhet. När jag nu engagerar mig politiskt är det ju en sak som genomsyrar just hbtq-frågorna. Frihetsbegreppet genomsyrar hbtq-frågorna i allra största grad. Att homo-, bi-, transsexuell eller queer handlar inte om att vara annorlunda. Det handlar om friheten till sitt eget liv, att få leva det på det sätt som man själv har valt det.

Vad gör politiken för hbtq-frågorna? Mycket har ju förstås hänt sedan 70-talet då homosexualitet var något som klassades som en sjukdom, till ett beteende som sågs som en stor orsak till utbredningen av just HIV och AIDS. Idag är det annorlunda, Sverige har i mitt tycke gått i bräschen för just hbtq-frågorna. En av de som driver frågorna är Birgitta Ohlsson, som i sin roll som EU-minister drivit frågorna hos många medlemsländer. Just Sverige har länge setts som ett öppet och tolerant land. Trots det sker det diskriminering runtom i vårt samhälle. Frågan är ju om det hela är systematiserat eller rentav slumpartat. Min direkta uppfattning är att det beror lite på den smygrasism som lite genomsyrar samhället. Den smygrasism som är ett bra mycket större än de främlingsfientliga grupper som florerar i samhället. Om något skulle vara satt i system, skulle vi befinna oss i ett mer allvarligare läge. Att just inrätta en diskrimineringsombudsman som täcker alla former av diskriminering anser jag är ett effektivare sätt att jobb mot diskrimineringen i samhället.

Vad gör vi politiker för HBTQ-frågorna? Just denna vecka har ju växt till ett evenemang som har blivit en maktfaktor i svensk inrikespolitik. Det är kanske det som hbtq-frågorna behöver, att bli en maktfaktor i svensk politik. Men den maktfaktorn kan politiker inte förvalta. Den måste förvalts av de som kan frågorna främst. Därför är det viktigt att de politiker och partier som syns under Prideveckan inte bara gör det för att synas. De gör det för att de tar frågorna på allvar. Och är där finns ett forum där de som driver frågorna främst, visar på varför just Pride är en maktfaktor. För "Pride" handlar förstås om stolthet, stoltheten att få leva på sitt eget sätt. "Pride" handlar förstås också om frihet, frihet att få göra sina livsval och få leva sitt liv på sitt sätt. Men framför handlar det om kärlek, kärlek utan några som helst begränsningar.

Tankar kring fattigdom och ekonomisk frihet

"...He'd rather the poor were poorer providing the rich were less richer" Ända sen Margret Thatcher myntade detta uttryck i sin sista debatt i brittiska underhuset har jag ofta ställt mig frågan kring vänsterns hållning till ekonomi, fattigdom och ekonomisk frihet. När jag läste Lena Sommestad undran till varför den svenska regeringen inte vill förhålla sig till ett allmänt begrepp som relativ fattigdom, stärks lite bilden av hur vissa ser på ekonomiska förhållanden. Begreppet relativ fattigdom, dvs en inkomst som understiger 60 % av den totala medianinkomsten i samhället är ett begrepp som visar på inkomstskillnaderna i samhället, snarare än på hur fattigdomen i sig utveckas.

Fredrik Segerstedt, liberal debattör pekar på på ett bra sätt. Sanningen är som han skriver, om en som som tjänar 20 kr, ökar sin inkomst till 50 kr, samtididigt som medelinkomsten stiger från 20 till 100 kr, har ju inte i realiteten blivit fattigare. Det mest trovärdiga sättet trots allt är att räkna utefter hur många som lever över den totala fattigdomnivån. De som lever under de fattigaste förhåller sig inte till om andra skulle ha en högre inkomst än dem. De förhåller sig snarare till hur de klarar sin egen vardag.

Sverige hamnar på 21:a plats i "2010 Index of Economic Freedom". Ser man till utvecklingen sen 2006, är det en gradvis försämring. Dock har en förbättring skett det senaste året vilket kanske pekar mot en bättre utveckling. Att graden av ekonomisk frihet är viktigt för fattigdomsbekämpningen går att ta del av. Hans Rosling har via sitt verktyg GAPMINDER visat på hur ekonomisk utveckling har hängt ihop med ökat levnardsstandard i många länder som tidigare levt i djup fattigdom.

Att Sverige hamnar på 21:a plats är ju ett gott betyg i sig, men det är klart att det kan bli bättre. Vikten av ekonomisk frohet i mitt tycke är att själv kunna påverka sin egen ekonomiska situation. Att som Sommestad peka på ökade ekonomiska klyftor säger inget om förmågan att kunna påerka sin egen ekonomi. Dock är det klart att leva i en tillvaro där den egna ekonomin inte kan påverkas, dvs i bidragsberoende bidrar starkt till ökade klyftor. Under 2001-2007 ökade klyftorna, det under brinnande högkonjunktur. Avsaknaden av en aktiv jobbpolitik var starkt bidragande. Därför måste en aktiv jobbpolitik vara av vikt för att minska klyftorna och öka den ekonomiska friheten hos fler, inte minst i Sverige.

Bloggar: SvD.

Söndagstankar om sociala medier

Jag påminns ibland av pappa hur han tillägger om hur häpna hans fäder borde ha varit om de hade levt idag och upplevt dagens mediavärld. De levde trots allt i den tid där sättet att vara social med andra på avstånd gick genom att man var tvungen att först ringa den lokala växeloperatören som sedan var tvungen att koppla in alla kablar för att de slutligen skulle kunna kommunicera med släkten uppe i Dalarna, allt för att kunna vara sociala på avstånd. Likt de som föddes på den tiden har de upplevt en tidsepok där sättet att vara social har fått allt fler dimensioner. Idag har den tekniska revolutionen sitt järngrepp på samhället, nu diskuteras det allt mer om hur vi ska vara sociala rent digitalt, inte reellt.

Det mänskliga samtalet är något som fascinerar många inte bara oss inom politiken. Förmågan att nå ut till människor har varit en gåva som många försökt ta till sig. Inget är mer viktigare än hos en politisk företrädare att nåt, att vara trovärdig och kunna attraherar fler människor. Trots allt har det skett en förändring under tiden. Vi är långt från den tid då sättet att basunera ut sin åsikt, så som personer från Branting till Palme lyckades göra på ett skickligt sätt. Problemet idag är att det i mitt tycke inte attraherar människor. Sättet att nå ut till människor har nått en ny fas. Idag handlar det inte bara om att tala till folk, utan samtala med dem. De politiska talen har ersatts med de politiska samtalen. Där har en ny arena blivit ett viktigt instrument.

När Ines Uusman uttrycke sin åsikt över internet och dess utvecklingspotential på 90-talet, visste hon säkerligen mycket lite om hur det skulle se ut idag. Hon kanske tycket att det viktigaste var det vanliga samtalet med människor, inte nya sätt att nå ut till dem. Lite konstigt i hennes roll som infrastrukturminister, men hon förtroendet att utveckla svensk infrastruktur raserade hon bara genom ett ogenomtänkt uttalande. Flugan var snarare en spindel som vävde sitt nät allt större. Idag är alla mer eller mindre fångade i det nätet, vi har inget annat val.

Att vara social och sticka ut är en utmaning i sig. Jag märkte det inte minst under Almedalsveckan där den samlade erfarenheten var att det krävdes sina ansträngningar att nå ut medialt. Även om man nu inte nådde ut fanns det en annan farlig väg, att inte ens vara där. Att inte ens vara där var mer iögonfallande än att vara där men ändå inte märkas nämnvärt. Det gällde ändå bara att vara deltagande och social, mer än det krävdes inte.

Det sociala mediet är idag i ett helt annat blickfång. Under valet 2006 befann sig de sociala medierna i en form av amöbastadie, bloggarna hade växt fram, Youtube hade börjat växa fram. Men det politiska samtalet på gatorna var dock det som dominerade valrörelsen. Idag 2010 märks något helt annat. Diskussionen kretsar kring sociala mediers närvaro i debatten och om hur de egentligen påverkar den politiska debatten. Jag märker fortfarande en hel del skepsis kring detta verktyg för att nå ut till väljare. Men varför är det på det viset? Folk har rört sig till att bli mer sociala på ett sätt som når ut i den digitala sfären, varför skulle inte politiker befinna sig där?

Vilken roll har då jag som politisk bloggare? Via min bloggvän Fredrik Antonsson, alias Tokmoderaten, synar jag ett inlägg från något skulle se som ett kollektivt artilleriangrepp från den andra sidan, det under en form av sammanslutning kallad Netroots. Just detta kollektiv har växt fram under den senaste tiden och fått sin plats i den politiska bloggosfären. Mystiken blir ibland talande kring denna kollektiva sammanslutning som binder ihop dessa politiska bloggare som rör sig bakom vänsterexperimentets barrikader. Under Almedalsveckan var deras närvaro lika tilltalande som deras frånvaro. Vad är det egentligen som attraherar hos dem? Förmågan att formera sig kollektivt har ju varit något som känts som ett mindre behov hos vänstern. Jag känner inte det behovet kring min och andra alliansbloggares fortsatta existens.

Hos en bloggande konkurrent, Johan Westerholm som jag brukar ha ett stort intresse av att att följa, finner jag ett inlägg som lite förbryllar mig. Det blir ju ganska talande när en bloggskribent i nästan samma andetag lyckas begränsa mig till både regeringsloggare och blek kopia av något som skulle vara några som agerade som högerns frontlinje. Men att förhålla sig till Netroots? Är Netroots verkligen så speciellt att så fort man bemöter någon som stämplar oss alliansbloggare som nästintill onödiga för att vi inte har en kollektiv sammanslutning, är det att förhålla sig till Netroots? På min sida förhåller jag mig hellre till vad som skrivs än att förhålla mig till olika karaktärer. Speciellt då min reaktion kring Netroots är att de hellre höll sig för sig själva under den vecka då det sociala nätverkandet var på topp.

Min reflektion kring det här med sociala medier är att i fortfarande befinner oss i en fas där vi inte ännu befinner oss i den situationen där vi spelar en avgörande roll. Men vikten av att röra oss på en ny arena är minst lika viktig, för viktig för att vi skulle begränsa sociala medier till något onödigt. Om nu väljare ropar efter mer deltagande hos de folkvalda, här finns chansen. Om fler folkvalda inser vikten av nå ut är de sociala medierna ett verktyg. En halv miljard Facebookanvändare världen över kan inte ha fel, sociala medier spelar roll. Det är bara frågan när de ska spela en avgörande roll i det svenska politiska landskapet.

Bloggar: Peter, Lilith, Borgarbarnet, Mary, Ronge.

Det finns fler utmaningar än treterminerssystem

Jag har noterat på morgonen om hur det nu finns en övergripande vilja om att omforma den svenska högskoleutbildningen till ett treterminerssystem. Det skulle i detta fall leda till en parlamentariskt utredning efter val, ifall Alliansen vinner valet. I fråga om Socialdemokraterna skulle tillsätta en utredning vid valseger återstår att se. Det är i allafall en fråga som skulle leda till en blocköverskridande överenskommelse. Förslaget ses efter dess stora fördelar. Fler studerar på sommaren, fler skulle avsluta sin utbildning snabbare.

Förslaget som skulle göra att studenter i snabbare takt kunder slutföra sina studier är en stor samhällsvinst i sig. Fast den stora utmaningen för den högre utbildningen i Sverige är i min mening inte om hur studierna läggs upp under dess gång. Den stora utmaningen är hur väl akademiker omsätts i arbetslivet. Jag upplever fortfarande Sverige som ett dåligt land för akademiker. Vad beror detta på? Jag anser att detta beror på många lärosätens dåliga kontakt med näringsliv under studietiden, och speciellt vissa utbildningars kontakt med arbetslivet. I det här fallet skulle jag se mer av interaktion mellan utbildning och näringsliv.

En utredning om hur terminssystemet i den svenska högskolan skulle läggas upp är en fråga väl värt att kolla närmare på. Men man bör se till andra avgörande frågor. Man kan sammanfattat få ner det till två vitala frågor. Hur få studenter att snabbare slutföra sina studier? Hur ska vi stärka sambandet mellan högskola och näringsliv? Den högre utbildningen i Sverige står inför många andra utmaningar än att omforma terminssystemet. Den stora utmaningen är trots allt hur studenters akademiska kunskaper omsätts i arbetslivet, där är den stora utmaningen.

Bloggar: Moderatprat.

Varför vill facken göra det dyrare för unga?

Företrädarna för Hotell- och Restaurang samt Handels föreslog tidigare i juli att man skulle slopa halveringen av arbetsgivaravgiften för unga. Som argument angav de att just denna reform inte hade gett någon nytta till deras branscher och att den då var onödig. I samma vingslag som de föreslog detta verkade de totalt ha glömt bort den finansiella kris som slagit hårt mot jobben, och gett sken av att en av regeringens viktigaste reformer inte skulle ha lyckats. Problemet är att idag är det många företagare som uttrycker oro över den tanke som vänsterkartellen föreslår, att göra det dubbelt så dyrt att ha unga anställda.

Det är klart att många har börjat argumentera mot den sänkning av arbetsgivaravgiften som regeringen har infört. Till följd av den internationella krisen har antalet nytillkomna jobb varit tillräckligt. Reformen ser i det läget ut att ha ha misslyckats, men det känns lite enögd att ha det perspektivet. Särskilt med tanke på vilken skillnad det skulle bli om man nu tog bort halverade arbetsgivaravgiften. Att HRF, ett fackförbund som organiserar medlemmar i en av de mest ungdomsdominerade branscherna, skulle propagera för att göra det dyrare att anställa unga förvåna mig. Därför var det ganska förvånande att de gick och propagerade för höjda arbetsgivaravgifter för unga.

Representanterna för Svensk Handel och Sveriges Hotell- och Restaurangföretagare gör därmed ett passande inlägg för att påminna vikten av att behålla och öka incitamenten för att anställa unga. Hotell-, restaurang- samt handelsbranschen är bland de största arbetsgivarna bland unga människor. Att öka ungas attraktivitet handlar är en utmaning som måste tas på många håll. Att öka kvalitén i utbildningen, att stärka yrkesprogrammen, samt att öka utbytet mellan skola och arbetsliv är ett viktigt moment. Men att stärka företagen och visa att det ska löna sig att ha unga anställda är även det viktigt. Därför är det svårt att förstå att många tycker att det ska bli dyrare att ha unga anställda.

Bloggar: Kent.

Låt RUT passa barnen

En av regeringens viktigaste reformer spelar nu allt större roll i människors vardag. RUT-reformen, den om hushållsnära avdrag i sitt eget hem har utvecklats till mer än att bara handla om att få hem en städare till sitt eget hem till ett rimligt pris. Numer växer den hemnära tjänstesektorn till att omfatta även andra vardagliga ting som barnpassning. Med den trend som råder inom hushållsnära tjänster betalar regeringens satsning på RUT-avdraget av sig. Vad ger detta för effekter? Mitt direkta infall är att detta bör spegla av sig på andra tjänstenäringar, efterfrågan på tjänster ökar, därmed behövs en mer bredare satsning för att få fram fler företag inom tjänstesektorn, en sektor som jag anser kommer få mer betydelse för den svenska ekonomin i framtiden.

Att utvecklingen är så god att fler skaffar olika typer av tjänster, vitt istället för svart som var vanligare inom den hemnära sektorn innan reformen är bra i många fall. Fler företag växer fram, incitamenten för vita jobb i en tidigare svart sektor ökar. Fler får chansen till tryggare anställningar. Detta kommer säkerligen bli en stridsfråga i valrörelsen. För Alliansen är alla jobb viktiga, därför är RUT-reformen viktig att försvara, för den skapar jobbtillfällen. Det handlar om att vara för eller emot jobb.

RUT handlar inte bara om att ge utrymme för fler företag att växa fram inom den hemnära sektor. Reformen är även ett steg att öka hushållens möjlighet att kunna styra sitt egen vardagspussel. Att fler känner ökad tillförsikt över sin ekonomiska tillvaro är ett tecken. Att också RUT-reformen har gett ökade incitament till vanligt folk att köpa vita tjänster från i en bransch som haft problem med svartarbeten har gett många hushåll mer tid till annat än de ordinarie vardagssysslorna. Det är hela idén med marknadsekonomiska spelregler, folk som är specialister på något, får möjlighet att göra karriär och tjäna pengar på sin specialitet. RUT-reformen har gett många inom städyrket att lämna otrygga anställningar och ge sig in på en vit arbetsmarknad med tryggare anställningar. Det är svårt att förstå varför detta skulle vara något dåligt.

Bloggar: Ekonomisten.

Maria Larsson, vänsteropinionen och svensk ekonomisk politik

Nyhetstorkan är något som också biter sig fast lite i bloggosfären. Därför har det varit febrila försök att greppa de få halmstrån som ges i media. Något som märks tydligt i bloggosfären är den samling som sker inom det rödgröna bloggkollektivet. På någon form av given signal gaddar många av de mest framträdande röda bloggarna ihop sig mot något som synnerligen har engagerat och sannolikt upprört dem. Det som senast har fångat deras uppmärksamhet är folkhälsominister Maria Larsson och hennes utspel om socialbidragen. Direkt märktes en betydande formering hos vänsterbloggarna där kritiken mot Maria Larsson växte sig stark.

Socialstyrelsen beskriver i sin senaste rapport om att antalet hushåll med försörjningsstöd ökade med drygt 17 procent under 2009. Utvecklingen är förstås inte glädjande och Maria Larsson ger sig ut i en virtuell kamp som snabbt möter motstånd. Just det som Maria Larsson beskriver, andelen hushåll med ekonomiskt bistånd är densamma 2009 som under 2006, 5,8 procent. Det står förstås i skarp kontrast mot den ökning på 17 procent som skedde under 2009. Således bör det tilläggas att antalet hushåll i den beräkningen har ökat mellan 2006-2009.

Dock kan man uttyda en intressant sak om man går efter SCB:s samlade statistik. Antalet personer med något form av ekonomiskt stöd minskade med drygt 160 000 mellan 2006 och 2009. En intressant jämförelse till det ökande antalet människor med försörjningsstöd under den senaste perioden. Men vad som är intressant att läsa är också de bakomliggande orsakerna till de ökade ekonomiska bistånden till de svenska hushållen, också de argument som kommer från vänsterhåll är också tämligen intressant.

100-miljardersargumentet
Något som man kan urskönja i den blogghets som uppkom i kölvattnet efter Maria Larssons utspel är hur många faller in i den retorik att regeringens skattesänkningar i högsta grad är orättvis. 100-miljarderargumentet är något som används tämligen flitigt i argumentationen kring reflektionerna om det ekonomiska biståndet till Sveriges hushåll

Claes Krantz skriver:

"Att regerings skattesänkningar med 100 miljarder för höginkomsttagare med arbete hjälpt till att hålla konsumtionen upp av kläder, skor och inte minst lyxvaror för de som har arbetet får väl ses som väl investerade pengar plockade som de var från socialförsäkringarna."

Peter Andersson skriver följande:
"Hur stor andel av era 100-miljarders sänkningar av skatten har gått till de hushåll vi här borde tala om?"

Det är intressant att urskönja vilken syn dessa herrar har på regeringens skattesänkningar. Det är även intressant att se hur Claes Krantz vill utmåla sjuksköterskor, förskolelärare, metallarbetare, många av som har fått upp emot 1 500 kr mer i månaden i efter skatt som höginkomsttagare. Det faller lite in i den retorik som använts av Vänsterpartiet, där människor med en inkomst på över 16 700 kr i månaden räknas som höginkomsttagare, i allafall vad man har kunnat urskönja ur deras retorik.

Den samlade kritiken mot Maria Larssons utspel är ganska talande. Det utmålas som att hon anser att nivåerna inte alls har påverkats, det målas upp bilder av att fler människor idag går och letar efter flaskor i suptunnor. Det senare kommer från en person som jag såg min vän André beskriva i ett inlägg tidigare i våras. Likt André kan jag undra hur utvecklingen hade sett ut om nu Mona Sahlin hade fått regera, även kring de tankegångar att Socialdemokraterna under 65 av de senaste 75 åren har regerat Sverige. Allt beror förstås på den senaste regeringen. Wow, vad mycket Alliansen ska ha åstadkommit under bara ett år enligt den kritik som kommer från vänsterhåll.

En expansiv ekonomisk politik
För att analysera dessa siffror och förklara dess utveckling kanske det vore bra att inte bara ta siffrorna ur dess sammanhang, utan också förklara de bakomliggande orsakerna. Sverige bedriver enligt OECD, den mest expansiva ekonomiska politiken, 2 procent av BNP. Mycket av det beror på de automatiska stabilisatorerna som slår in under krisen, därav av det ekonomiska biståndet till hushållen. Det är tämligen en bra förklaring till de siffror som Socialstyrelsen tillsammans med SCB presenterar.

Stödet till kommuner och landsting uppgår till 38 mdr mer 2010 än under 2006. Skillnaden mot den förra krispolitiken på 90-talet och den nu är att värna om välfärdens kärna. Ökade statsbidrag till följd av en bibehållen arbetslinje, plus ytterligare stöd till kommuner och landsting har varit resultatet av en politik som fokuserar på det mest väsentliga, att hålla svensk ekonomi i fas.

Åtgärder för framtiden
Att möta framtidens utmaningar måste tas på största allvar, där är utbildningen ett viktig moment. Utbildningsdepartementet lägger nu upp en omfattande förändring av det svenska utbildningssystemet. Aktiva insatser i barns tidiga år för att fånga upp de som hamnar efter, tidigare betyg och omdömen för att bättre uppföljning av barns utveckling. Dessutom ett av de viktigaste momenten, att bryta normen med att alla som läser på gymnasier måste ha högskolebehörighet. Den nyutformade lärlingsprogramment, ska fokusera mer på praktiska kunskaper, möjligheten att läsa in högskolebehörighet finns kvar för alla men finns inte som direkt krav. Som utbildningsminister Jan Björklund har beskrivit det är det ganska häpnadsväckande att ett arbetarparti har nedvärderat yrkesutbildningarna i så hög grad. Därför är det glädjande att yrkesprogrammen nu mer fokuserar på praktisk yrkeskunskap än på teoretiska kunskaper.

Att bemöta den samlade bloggvänstern är ju ett moment i sig. Det lär byggas upp en hel del dimridåer från vänsterhåll också i valrörelsen. Det är intressant att se hur utvecklingen nu pekar mycket emot vad nu vänstern vill pådyvla befolkningen, både på mediers debattsidor eller på blogghåll, nu när många fler känner tillförsikt inför sin ekonomiska tillvaro. Att bemöta krisens effekter kommer vara det viktigaste den närmaste framtiden. Det hjälper inte med att bygga upp några former av Potemkinkulisser om samhällets orättvisor och sedan gå till val på att öka beskattningen av den arbetsföra generationen i form av bland annat ökade inkomstskatter och straffskatter på unga. Att bemöta den med en konsekvent arbetslinje är viktig, därför framstår den samlade vänsterns kritik som lite löjeväckande , då deras ekonomiska politik ger ett sken av rena Greklandsekonomin, en ekonomisk agenda som skulle äventyra svensk ekonomi.

Bloggar: Ekonomisten.

Bättre ekonomi spelar roll

Att fler människor idag känner tillförsikt för sin ekonomiska tillvaro är positivt för samhällsutvecklingen. Den senaste rapporten som Novus släpper är förstås talande för hur läget har förändrats under den senaste tiden. Trots det rådande läget, efter den globala finanskrisen känner 43 procent att de upplever en förbättrad ekonomisk tillvaro, ytterligare en tredjedel känner en oförändrad tillvaro. Det är en dryg femtedel som känner en försämrad tillvaro. Sammanfattningen är att till trots alla omständigheter som har varit känner människor större tillförsikt idag rent ekonomisk, och det är lovande.

Det är klart att bättre ekonomi spelar roll, särskilt när man får ett större utrymme att använda sina intjänade pengar. Alliansens löfte om en tusenlapp är något som har infriats med råge. I många fall har mariginalen ökat med närmare 1 500 kr. En sjuksköterska har fått en månadslön mer om året efter skatt. Gör det skillnad? Absolut gör det skillnad. Att öka incitamenten för att arbeta har varit något som varit i centrum under den senaste mandatperioden, något som tyvärr glömdes bort tidigare, vilket gjorde att många hamnade efter. Inget gör sämre för klyftorna i samhället att att folk hamnar utanför arbetsmarknadnen.

Just känslan av att folk tycker att de har fått en bättre ekonomisk tillvaro under den senaste tiden är bra. Det det också lovande trots den allvarliga finansiella kris som har rått, att många känner att de har större utrymme idag än tidigare. I sin framfart mot sin syn på orättvisorna bereds Mona Sahlin ytterligare debattutrymme där hon återanvänder sin syn på det som hon kallar för orättvist. Artikeln är i sig ingenting nytt, det som förändras är oftast med vem hon skriver med. Idag blev det förra partiledare Ingvar Carlsson som fick signera artikeln. Artikeln sig är ganska talande för den socialdemokratiska.

Det är väldigt talande att Mona vill vilseleda den svenska befolkningen, en befolkning som känner mer tillförsikt idag till sin egen ekonomi än tidigare. Hela debattartikeln är uppbyggt av politiska floskler och sanningsvridningar. Hela artikeln slår mot att pensionärer har fått det sämre, det är på det viset som artikeln är uppbyggt. Hur ligger det till egentligen? Pensionärer har enligt Mona fått 700 kr mer i skatt varje månad. Lögn nr 1. Pensionärer har fått två skattesänkningar, höjt bostadstillägg, ökat grundavdrag m.m. Om Alliansen får som de vill kommer en tredje skattesänkning efter årsskiftet. Sanningen som Mona glömmer bort är att när hon satt i regeringen fick pensionärerna aldrig någon skattesänkning.

En annan floskel är det här kring klyftorna. För Socialdemokraterna är målet tydligt, det spelar ingen roll hur mycket bättre eller sämre det blir för någon, bara klyftorna suddas ut. Det som skulle spela roll är om Mona förklarade hur hon vill sudda ut klyftorna, dvs. att höja skatten för vanliga inkomsttagare, straffbeskatta företag som anställer unga och höja bidragen för att göra det mer lönsamt att inte arbeta. Just lönsamheten att inte arbeta var något som gjorde att klyftorna ökade markant under 2001-2007. När den arbetande befolkning såg en betydande löneökning, samtidigt som fler hamnade i utanförskap ökade klyftorna mellan dem. En aktiv politik måste se till att öka drivkrafterna för att arbeta. Därmed bör skatten på arbete inte höjas.

Jag ser spänt på hur Mona och hennes vänsterkartell kommer att övertyga väljarna om varför det är rättvisa att straffbeskatta för att minska klyftorna, istället för att överbygga dessa genom fler jobbskapande åtgärder. Valet avgörs vilken politik som är bäst för folk plånböcker. Det visar sig att fler känner ett ökat ekonomiskt utrymme. Hur Mona ska övertyga dem att ett minskat utrymme varje månad är rätt medicin för att ta Sverige in i framtiden blir intressant att se. Det har egentligen aldrig varit Socialdemokraternas mantra att förbättra någons ekonomiska tillvaro, bara graden av beskattning är lika.

Bloggar: Kent, Borgarbarnet, Lars, Fredric, Jonas, Mikael, Peter.

I mittens rike avgörs valet

Mittenväljarna avgör valet 2010. Det är vi inom politiken redan säkra på. Att många befinner sig i mitten och varför val är avgörande för varje valutgång är redan känt. Det är därför som mycket av valet fokuseras på dem. Av den mätning som Sifo publicerar går det att utskönja vissa detaljer. Flest människor, 35 procent befinner sig vänster, nästan lika många, 33 procent i mitten. 24 procent säger sig vara till vänster, medan 8 procent är osäkra. Kollar man till ungdomsgenerationen märks en en skillnad, mindre unga känner sig vänster.Det är här som Moderaterna och Alliansen har haft sin största utmaning, och säkerligen en generation som kommer hamna i fokus i valrörelsen.

Problemet med analysera hur folk ligger rent höger-väsntermässigt är ganska svårt. De flesta enligt mig, ser inte till sin ideologiska bas utan gör sitt val utifrån vad som är bästa för deras egen situation. Det är då ganska förväntat att en familj med två arbetande föräldrar tenderar att rösta på Alliansen, då denna grupp har fått större utrymme rent ekonomiskt under den senaste mandatperioden. De som befinner sig i mitten, vi kan säga att även de som var osäkra är i mitten, är som sagt valets tunga på vågen.

Bloggar: Fredrik.

Vägen tillbaka är det viktigaste

En nyligen släppt rapport från Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen visar på ett tidigt resultat gällande den nya sjukförsäkringsreformen. Att effekter börjar slå in märks, men det är en reform som har tagit tid och kommer att ta tid. Det är viktigt att slå fast att det handlar om människor i en utsatt situation. Det är därför som reformen var viktigt, för att den ska ge folk en chans att komma tillbaka till eget arbete.

Jag vill egentligen inte hoppa högt ännu över någon form av utvärdering. Det är viktigt att påpeka att rehabiliteringsprocessen kan vara lång. Det är därför viktigt att inte dra allt för stora slutsatser i det här läget.Det är viktigt att slå fast att vägen tillbaka till egen försörjning är en prioritet. Det var därför som den nya sjukförsäkringsreformen infördes. Ingen skulle vara bortglömd, alla skulle förtjäna sin chans att kunna lämna sjukförsäkringen.

Vad kommer till enskilda fall faller det på Försäkringskassans och Arbetsförmedlingens ansvar att se till att dessa människor inte hamnar i kläm. Ingen förtjänar att tvingas ut från sjukförsäkringen, det är inte meningen med den nya reformen. Men ingen förtjänar heller att bli bortglömd. Det är även viktigt att sjukförsäkringen ger en det skydd i fall en återgång till arbetsmarknaden skulle vara möjlig. Ett av de rödgrönas förslag har legat på att sätta en gräns för förtidspension vid 58 års ålder. Det fungerar förstås inte, människor som skulle sakna förmåga att i överhuvudtaget återgå till eget arbete ska beredas möjlighet till förtidspension. Man kan ju undra varför de rödgröna som har skrämt upp människor med den nya reformen har detta förslag som skulle skapa osäkerhet hos många av dem under 58 utan arbetsförmåga.

Arbetet med att implementera reformen har varit svår, inte minst med den hårda retorik som den har bemötts från kritiker. Att skrämma folk om stupstock och utförsäkring är väldigt grova anklagelser, då meningen med reformen har varit att återinföra människor i eget arbete. Alla de människor som inte klarar av återgången ska givetvis återgå till sjukförsäkringen. Således omförsäkras de tillbaka till den och inte utförsäkras. Det skulle krävas en bred ursäkt från dem som använt denna hårda retorik för att skrämma upp folk. Sjukförsäkringsreformen är till för att ingen ska vara bortglömd i statistiken, det är en reform där ge människor en väg tillbaka. En chans till en ny framtid.

Läs mer hos Gunnar Axén om den nya sjukförsäkringsreformen.

Bloggar: Ekonomisten.
Media: DN, DN, SvD.

Hur långt kan Melins hyckleri gå?

Inte ens när dementin finns på band, inte ens när Expressen publicerar samtalet mellan Regeringskansliet och Aftonbladet vill ansvarig utgivare Lena Mellin kännas vid någon dementi. Inte en, inte två, utan tre gånger har dementin kommit gällande de anklagelser som Aftonbladet har riktat mot Sven-Otto Littorin. Men problemet är i nuläget Aftonbladets hyckleri. De är så pass fisförnämnda att dementier förmedlade av ansvariga pressekreterare inte håller för dem. Det skulle komma från den anklagade direkt. Och såpan fortsätter alltjämt, Totto mot Aftonbladet och dess ansvarige utgivare Lena Mellin som pådyvlat att Aftonbladet "aldrig hade" publicerat detta om Littorin hade dementerat. Ska man tro på detta hyckleri, trots min cyniska hållning har jag svårt att tro att Aftonbladets skulle undvika en sådan här historia även om Littorin hade dementerat direkt till dem.

Det är inte direkt förvånande att Aftonbladet och Lena Mellin vill erkänna något fel. Dagens kamp mellan Expressen och Aftonbladets renderade endast i en motattack från Lena Mellins sida om att detta var "trams". Det är ju bemärkande vilken respekt hon har för regeringskansliets pressekreterare, ansvariga för statsrådens mediala kontakt. Min förhoppning är väl att Lena får hoppa bakåt några rader i pressrummet, lite barnsligt, men medier fyller en viktig roll i samhället och Lena Mellin har misskött den rollen flagrant genom sitt konstanta hycklande.

Emellertid befinner vi oss i en situation där Aftonbladets grunder blir allt svagare. Det är en situation där ord står mot ord, inget går att utreda och Aftonbladet vill inte gå in närmare på vad de har, för det behöver de egentligen inte. Enda rimliga anledning är att detta leder till ett förtalsärende. Media ska förstås granska, men ingen ska behöva utstå detta hyckleri och falskspel som nu tornar upp hos Aftonbladet. De visste väl att denna historia dementerades, men de brydde sig inte om det. De publicerade ändå, för viljan att sälja lösnummer, eller ledarskribenternas illvilja att producera Alliansfientliga krönikor var allt för stor.

Tramsigheten har fått ett ansikte, det är Lena Mellin ansikte som pryder det numera. Hon gör sin egen lilla show av att hon inte kändes vid någon dementi. Hela storyn känns än mer rutten, Aftonbladet vägrar syna vad de har i detta fall. Det är deras tramsighet som överskuggar allting. De har visat på att de trots dementin, publicerat en story som orsakat mycket skada, särskilt Littorin och hans närmaste.

Bloggar: Mary, Kent, Tokmoderaten, Medborgarperspektiv.
Media: DN, DN, Svd.

Förståeligt att Littorin vill skydda sina egna

Sven-Otto Littorin bryter tystnaden i Dagens Nyheter. Efter de grova anklagelser som Aftonbladets riktade mot honom i lördagens tidning har han för första gången kommnterat hela händelseprocessen. Det går att konstatera följande, det är en anklagelse som är svår att rentvå sig ifrån då det inte går att utreda, det är en anklagelse som gör livet jobbigt, inte bara för Littorin utan också för hans närmaste familj. Att Totto håller sig undan är förstående, jag har sett själv hur människor i min närhet har fått utstå medias hetsjakt. Man vill helst hålla sig undan för att det inte ska påverka sina närmaste.

Tottos avgång lämnade en hel del frågor när Aftonbladet publicerade anklagelserna mot honom angående att han hade köpt sex. Självklart lämnade det en hel del frågor, vad var det egentliga skälet till avgången? Varför berättade han inte om de anklagelser som Aftonbladet riktade mot honom på presskonferensen? Littorins förklaring ligger fast, han ville skydda sin närmaste familj, vem vill inte göra det? Även om hanterandet av situationen har lämnat en hel del att undra om hur man planerade Tottos avgång är det förståeligt att man hela tiden gjort det för att skydda Tottos närmaste familj. Aftonbladet har publicerat uppgifter som han inte kan försvara sig emot i en rättegång.

Att Aftonbladet i överhuvudtaget väljer att publicera dessa uppgifter får stå för dem. Medborgarperspektivs reflektioner lämnar en del att fundera kring Aftonbladets agerande. Det hela bygger på uppgifter från en källa som inte går att kontrollera. Aftonbladets har försatt Totto i en situation där han inte kan rentvå sina anklagelser i en rättsprocess. Vad Aftonbladet egentligen hade för ambitioner med det hela är deras egna. De har haft sin egen lilla rättsprocess mot Totto. Medias egen domstol är ofta svår att värja sig emot. Man kan ju bara hoppas att detta får konsekvenser för Aftonbladet.

Det är förstås en skam att bli dömd för brott, men det är minst lika skamligt att bli misstänkt för det. Anklagelserna mot Littorin är ju ju tämligen grova, det har ju även förstärkts av att att Totto har jagats både i media och på bloggar för de anklagelser som har kommit mot honom. Ingen skulle vilja gå igenom det drev som Totto befinner sig i, därför är det förståeligt och förtjänar respekt att Totto gör allt för att skydda sina närmaste. Det återstår att ord står mot ord, dessutom går det inte att utreda då fallet är preskriberat. Totto förnekar alla anklagelser och jag förstår varför hans främsta prioritet var att skydda sina egna.

Att aldrig tolerera folk gör skillnad på människor

Reflektioner kring veckans bloggdebatt.

Jag tänker ibland hur lyckligt lottad jag är över att leva i ett land som Sverige. Just landet Sverige har länge framstått som ett land där öppenhet och tolerans har varit tongivande. Trots att den tidigare har utmanats av vissa grupper har den än så länge stått pall. Dock står nu svensk inrikespolitik inför en ny större utmaning. En av de största utmaningarna kommer inte bara att vara att bäst motivera hur jobben växer till. Utmaningen ligger också i att bemöta en mycket starkare organisation än tidigare, en organisation som vill spela på att en av våra stora knäckfrågor, den om att invandringen enligt vissa skulle leda till stora problem för det svenska samhället.

Sedan jag gav mig in i politiken har det varit med ett syfte, att kämpa för en politik som ser till allas människors lika värde, ger alla förutsättningarna att växa efter egna förutsättningar. Jag ser ett samhälle med respekt för alla individer, inte fördömande mot de som sticker ut. Problemet med det att jag dagligen noterar det som är som något naturligt svenskt, avundsjukan mot människor som sticker ut. Avundsjukan har lett till att vissa har försökt att inskränka dessa människors vardag. Rika har belagts med förmögenhetsskatt på sin tillgångar, höginkomsttagare har fått en extra skatt bara för att de tjänar mer. All form av politik som misskrediterar vissa har sporrat mig till att engagera mig politiskt för jag tål inte att människor ska behandlas olika, oavsett om man är rik eller fattig, svensk eller invandrare.

Just Sverigedemokraterna som har vuxit fram gör det på bristerna av att vi politiker inte riktigt vågar ta tag i det mest vitala i vårt samhälle, att låta alla växa efter egna förutsättningar. I åratal har vi haft en politik som inte sett till enskilda människors olika förutsättningar och förmågor, utan behandlat dem som de vore likadana. Tabun att diskutera frågor om hur invandrare bäst tas om hand har gjort många väljare besvikna på de folkvalda politikerna att Sverigedemokraterna har getts öppet utrymme att uttrycka folks misstycke över en slapp invandringspolitik. Det är här som utmaningen ligger för de etablerade partierna, att forma en politik som ser till varje enskild individs egna förutsättningar.

Nu glorifierar detta inte på något sätt deras politik. Likt de andra socialistiska partierna spelar Sverigedemokraterna på samma planhalva i en och samma sak, de gör skillnad på människor och människor. De ställer grupper i en fixerad konflikt mot varandra, socialister ställer fattiga mot rika, Sverigedemokraterna svenskar mot invandrare. De tål helt enkelt inte att de kulturer som invandrare tar med sig till Sverige, se ser dem som utmanande mot det som det kallar svensk kultur. En förklaring i detta är till deras invandringspolitiska program där detta nämns:
"En öppen svenskhet med krav på invandrares anpassning och assimilering till det svenska samhället"

Att som invandrare assimileras är att jämställa med att som invandrare ska du anpassas till den kultur som är dominerande i det mottagande landet. Kulturella och religiösa uppfattningar ska ges upp i syfte att anpassas till det svenska kristna ideal som Sverigedemokraterna vill framhäva.

En annan invändning som behöver göras är mot deras syn på kostnader kring invandring. Enligt dem utarmar invandringen den gemensamma välfärden då de nyanlända också kommer ställa krav på försörjning, sjukvård etc. Från den synen går det uttyda att de behandlar den svenska arbetsmarknaden som en kaka, där jobben ska fördelas. Sanningen är en annan. Invandrare som kommer till Sverige ökar efterfrågan på varor och tjänster. Det gör att fler arbetstillfällen kan skapas som ger tillväxt och mer resurser till välfärden. Detta är något som har konstaterats av Sveriges Kommuner och Landsting och som också befästs av Svenskt Näringsliv.

Det mest prekära i det Sverigedemokratiska förhållandet till invandring är den den uppenbara rädsla som de drivs utav och som de försöker påverka väljare med. Det är hela kontentan i deras politik, invandringen hotar den svenska kulturen och identiteten. De är enkelt för svaga att visa på att svensk kultur är något som kan visa på hur öppna och toleranta vi svenskar är. Svensk kultur handlar inte bara om dess traditioner. Det handlar om dess förmåga att bjuda in andra att delta, att respektera andra och möta andra kulturer. Att behandla den svenska kulturen som utsatt är inget annat än en feg hållning av en feg samling människor som inte har förmåga att stå upp för våra gemensamma värden som öppenhet och tolerans.

Mitt politiska engagemang har byggt på att jag inte tolererar något som utmanar det som jag ser det som är det typiskt svenska, att Sverige är ett land som är stolt över sitt nationella arv, stolt över sin öppenhet, stolta över sin tolerans till andra människor och kulturer. Jag har aldrig haft mycket till de som försöker skrämma folk med en vardag, uppbyggt av fixerade siffror, mörkande av information för att berätta en falsk verklighet om invandrare, vilka som kommer till Sverige, och deras ambitioner i Sverige. Genom att värna om två av våra främsta tillgångar, öppenhet och tolerans kan vi skapa ett land med tolerans, stolthet över det vis er som naturligt svenskt. Då kan vi stå upp med dem som försöker dölja sitt mörka förflutna att försöka framstå som ett helyllealternativ för de svenska väljarna.

Bloggar: Henrik, Peter.

Är Geijeraffären bortglömd nu?

Gårdagsmorgonens publicering om att Sven-Otto Littorin anklagades för att ha köpt sex var något som tog skruv direkt. Enbart Aftonbladets artikel i nuläget har resulterat i 154 inlägg. Skit kastas numera från praktiskt sätt många håll, man kan undra om det är ett sätt att frångå sakfrågorna. Problemet i sig är att det handlar om en misstanke om ett brott som i det här fallet redan skulle ha varit preskriberat, en åklagare skulle aldrig kunna utreda. Därför står där ord mot ord, 30-åringens mot Littorins ord. Mitt stöd kommer inte ligga på någon av dessa personer. Jag tycker historien är så pass pinsam att man ens kan bli misstänkt för något sådant.

Men det jag kan vända mig mot är personer i det här fallet har fått för sig att allt nu är sant kring Littorinaffären, att nu den här 30-åringen talar sanning. Det tog mig inte lång tid att börja tänka på Geijeraffären, en av socialdemokratins skamligaste historier. En historia om höga politiska tjänstemän på bordellbesök, en ljugande statsminister och en tidning som får göra avbön för en publicering som hela tiden var sann. Är denna historia numer bortglömd bland många av dem som nu kämpar om vem som ska få fälla svärdet över Littorins huvud?

Geijeraffären i sig var en särdeles intressant historia och dess hantering minst lika mycket intressant när det kom till hanteringen kring det hela. Tänk dig att iaktta dåvarande justitieminister Lennart Geijer på trappan till den dåvarande bordellmamman Doris Hopp. Tänk dig senare att detta skrivs ner i en promemoria som lämnas av rikspolischefen till självaste statsminister Olof Palme. En av Palmes närmaste män plus fem andra pekas nu ut som en säkerhetsrisk, allt hade kunnats hanterat väl om nu inte en viss Leif G W Persson hade försett uppgifter om detta pm till en viss Peter Bratt, mannen som tillsammans med Jan Guillou avslöjade IB-affären fick nu sitt andra stora scoop. Tänk dig senare att Palme blånekar inte bara en gång utan två gånger.

Historien i sig är en ganska pinsam historia för Palme i sig, nu när han ljög inte bara en utan två gånger. Fredrik Reinfeldts sätt att hantera Littorin torde kretsa kring att Littorin har talat sanning, att anklagelserna inte stämmer. Därmed faller allt ljus ansvar på Littorin, skulle han ljuga vore det jobbigt för Reinfeldt. Men vad mer ska vi få utifrån Littorin? Inget går att utreda, mer än en eventuell förtalsanmälan mot Aftonbladet. Den blogghets som fortgår kommer alltjämt att fortgå.

P.S. Det finns goda exempel på folk som vill lägga fokus på annat. D.S.

Mp stänger Almedalsveckan och dörren till sin trovärdighet

Miljöpartiet avslutar denna Almedalsvecka, nog en av de mest soliga och varma Almedalsveckorna på länge. Det är kanske lite besvärande för ett parti som seglat fram i opinionen att få den största nitlotten av dem alla, att få ha sin dag då de flesta står på terminalen i väntan på båten som ska ta dem tillbaka till fastlandet. Nu gav de ifrån sig ett plask i allafall. I takt med att båten närmade sig Nynäshamns färjeläge kom de svallvågor som Miljöpartiet hade gett av sig ut i Östersjön. Stopp mot nybygganden av köpcentrum och tillåt cyklister att cykla mot enkelriktat. Miljöpartiet vill värna storstäderna säger de, men säger stopp till att låta människor i ytterområdena få tillgång till nya handelsytor id eras närhet. Nu är det inte fallet att det saknas köpställen utanför Stockholms innerstad. Men hela Stockholm ska leva, hela Sverige ska leva, inte bara innerstadsområdena.

Förslaget i sig är rätt korkat. Enligt Miljöpartiets logik är det dumt att åka i bil, till ett ställe som samlar alla butiker på plats, vilket gör att man inte behöver åka runt för att hitta det som man behöver köpa. Det är ju tämligen förvånande att Peter Eriksson jämför Stockholm med Kalix. Stockholm i sig har ju inte tappat sin kraft i innerstaden bara för att ställen som Solna, Kista, Barkarby, Kungens Kurva och Skärholmen har växt fram som stora köp- och handelsområden. Att föreslå ett byggstopp är inget annat än storstadsfientligt. Hur skulle det vara om man istället sänkte skatten så butiker i stan fick bättre möjligheter att konkurrera? Eller om man såg till Handelns Utredningsinstitut som har pekat på att deras påstående om utarmningen av stadskärnan inte stämmer?

Det är uppenbart att Miljöpartiet har valt bort landsbygden i denna valrörelse. Höjda kilometerskatter, höjd bensinskatt och höjda inkomstskatter pekar mot att man inte prioriterar de väljare som bor utanför våra storstäder. Dagens utspel visar på den fientlighet som de har gentemot bilen i sig, en livsavgörande sak för många ute på landsbygden. Kort och gott kan man sammanfatta det på det viset, och det är inte konstigt i sig. Den största delen av Miljöpartiets väljare finns i storstäderna, det är därför som de nu prioriterar. Storstäder i sig är mycket miljövänliga. Vi bor tätt, korta avstånd och vi har bra tillgång till kollektivtrafik. Miljöpartiet har insett vilka miljöfördelar som en storstad har, men hela Sverige ska ju leva och här glöms hela Sverige bort.

Bloggar: Ekonomisten, Peter.
Media: AB, DN, DN, DN, Exp, SvD, SvD, SvT.

Sluta snacka resurser, snacka verksamhet

9,2 miljarder mer till välfärden, det är regeringens kort i välfärdsdebatten. Med utgång från det innebär detta att vi bör räkna med ett utspel om 21,2 miljarder från vänsterkartellen. Allt som Alliansen lovar ska vänsterkartellen möta med ytterligare tolv miljarder. Detta är förstås ett välfärdskrig, och Alliansen är trots allt inte värst. Ribban sattes ganska bra av Vänsterpartiet under måndagen där välfärdsvisionen á la Ohly presenterades. 100 miljarder i satsningar kring välfärden, det är trots allt en vision vilket gör det mindre trovärdig att genomföra.

Egentligen är jag ganska trött på debatten som mer kretsar kring vem som är bäst på att skjuta till resurser till välfärdens kärna. Debatten kring välfärden måste få handla om mer än så. Vad åstadkoms inom välfärden? Blir kvalitén inom sjukvård och skola bättre? Kortas köer inom den offentliga sjukvården? Verkligheten är ju den att detta är resurstilldelningar till landsting och kommuner oavsett politisk styrning. Då blir det mer intressant hur dessa resurser används när de väl kommer ut i verksamheterna.

Det är trots allt viktigt att Alliansen nu gör allt för att verka trovärdiga inom välfärdsfrågorna. Reinfeldt och Borg har gjort det tydligt att just de offentliga finanserna samt kärnan inom välfärden är två fredade områden. Just ekonomin har de lyckats med, men med välfärden är en annan. Nu slussas ytterligare pengar ut i kommuner med olika politisk styrning. Därför blir det intressant hur dessa resurser nu mottas och används ute i kommuner och landsting.

Dags för Sahlin

Det här är en av de mest intressanta dagarna under Almedalsveckan. Alliansens partiledare gör sitt stora framträdande under veckan, Socialdemokraterna har sin dag idag. Eller ja, just förhållningen till vems dag det nu är har ju på många håll frångåtts, därför känns det inte som läge att hålla på med en pajkastning om vem som stör vem. 2006 gjorde Socialdemokraterna ett stort utspel på Miljöpartiets dag, mycket på grund av att Socialdemokraterna hade sin dag på söndagen och försökte skapa mer fokus under veckan. Detta retade förstås upp Miljöpartiet. Idag är de ett regeringsalternativ, då är skillnaden en annan.

Sahlin har idag presenterat sin bok "Möjligheterns land", låter ju bekant då Moderaternas devis är "Föregångslandet Sverige". Man kan ju fråga sig om Sverige ska vara landet där det går att åstadkomma saker eller landet där saker åstadkoms. Sverige bör ju vara ett land där saker åstadkommes, Sverige bör vara ett föregångsland för att många åstadkommer bra saker och för att det finns möjlighet att åstadkomma bra saker.

Samtidigt blir dagen en möjlighet för Socialdemokraterna att presentera sin politik, sina lösningar på samhällsproblemen, men framför allt varför de förtjänar förtroende. Just Socialdemokraternas kris har varit en kris som inte tagits på allvar av partiet. Fokus har legat på vänsterkartellen, och när fokus har legat på deras låga förtroende har de mer eller mindre slagit det ifrån sig och försökt skuta det mot andra partier. Centern har varit ett parti för påhoppen från just Socialdemokraterna. Många centerpartister pekar på att detta sker för att det ska dra uppmärksamhet från deras egen förtroendekris, jag måste hålla med dem.

Mona Sahlins utmaning idag blir att svara på hur Socialdemokraterna förtjänar ett större stöd än vad de idag kan visa upp. Det är läge för dem att motivera varför de är nytänkande och framtidsinriktade. Artikeln på DN Debatt må vara ett försök. Men att skumma igenom artikeln ger en känslan av att detta bara är något som upprepas igen, därför blir det inte intressant och nytänkande, bara gnäll. Många lämnar Socialdemokraterna för att de inte upplever partiet som nytt och fräscht. Ett förändringsarbete har uteblivit. En partiledare som ingen egentligen har viljat ha, leder nu arbetet med att övertyga väjarna om varför en rödgrön regering är den bästa. Om de nu komer över det hindret.

Bloggar: Kent, Tokmoderaten, Krassman.
Media: DN, SvD, SvD.

Debatt om framtidens informationssamhälle

Debatt mellan ungdomsförbunden om framtidens informationssamhälle. IT & Telekomföretagen presenterar en enkätundersökning gjord bland riksdagspartierna gällande IT & telekomfrågor.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Hästgatan,Gotland,Sverige

Media bär ansvaret för Littorins avgång.

Beskedet om Sven-Otto Littorins avgång kom lite som en överraskning. Totto som han kallas inom partiet har under Fredrik Reinfeldt ledning varit en av de mest centrala personerna i utvecklingen av de Nya Moderaterna, först som partisekreterare, sedan som arbetsmarknadsminister. Som minister i regeringen har en spelat en stor roll då just arbetsmarknadsfrågorna varit centrala under mandatperioden.

Samtidigt har Totto genomgått en smärtsam privat process som ingen skulle behöva gå igenom. Att tvingas genomgå denna process utan att behöva bli uthängd för det i media är något som alla som offentliga borde förtjäna. Dock har detta inte blivit respekterat av många inom mediekåren, smaskigheten i denna vårdnadstvist som Totto och hans exfru genomgår har varit allt för smaskig för journalistkåren att undgå grävande.

Tyvärr tror jag inte på att detta leder till någon förändring hos mediekåren gällande deras bevakning av offentliga personer. För mig som följer svens inrikespolitik aktivt är detta bara ett exempel på hur medier blir upplysta om sin hänsynslöshet, men i nästa skede totalt glömmer bort vad de gjort och fortsätter i samma anda som de tidigare har gjort. Valet mellan att respektera offentliga personers privatliv och att sälja lösnummer är tämligen enkel ibland för jorunalistkåren. Därför tänker jag inte uttrycka någon förhoppning om att denna avgång skulle leda till ett förändrat beteende hos den svenska mediekåren.

Gällande Tottos avgång kommer jag förstås känna en stor saknad till en person som spelat en aktiv roll i förnyandet av Moderaterna och som arbetsmarknadsminister spelat en aktiv roll i en av regeringens viktigaste politiska frågor. Totto lämnar inte på grund av dåligt förtroende för sitt arbete som minister. Han lämnar för att han inte tål att låta sig och sina barn bli uthängd av en mediekår utan respekt för privatlivets helgd. Det förtjänar stor respekt.

Bloggar: Mary, Roger, Fredrik, Per.

Valdebatt om ungas bostadssituation

Valdebatt om ungas bostadssituation mellan de politiska ungdomsförbunden. Munhuggning att vänta?

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Mellangatan,,Sverige

Regeringsdugligheten, ett ansvar att förvalta

Det står mer eller mindre klart att Moderaterna nu bara är ett framgångsrikt valresultat ifrån att befästa sin roll som statsbärande parti. Det politiska läget och den situation som har varit och är i omvärlden spelar förstås stor roll för att Moderaterna på allvar har vuxit fram som ett mer regeringsdugligt parti och som en stark kandidat att ta över tronen som det statsbärande partiet i Sverige. Vad än det är som regeringen Reinfeldt fokuserar jag inte på i etta inlägg utan lägger mer vikt på hur väljarna har uppfattat Alliansregeringens arbete. Den opinion som går att ta del av och som Synovate levererar idag, ger en bild av en regering som lyckats kommunicera en politik som går hem hos väljarna. Det är en positiv förändring. Det är här utmaningen ligger för Alliansen, att verkligen kommunicera ut sin politik till väljarna, ett arbete som har varit en utmaning för just Alliansen.

Synovate pekar på både att Moderaterna framtår som ett parti som "vet hur man sköter Sverige" och som "har en politik som fungerar i verkligheten". Där har Moderaterna växt fram som ett trovärdigt parti, men också som ett parti som folk kan diskutera och relatera kring. Förändringen inträffade redan i förra valrörelsen i och med Moderaternas förändringsarbete. Fler vågade då diskutera Moderaterna och dess politik, idag är det också fler som kan tänka sig rösta på Moderaterna, mycket på grund av att de framstår som mer trovärdiga nu än förr. Det är det här ansvaret som Moderaterna måste förvalta.

Att socialdemokratin i sig befinner sig i kris, inte bara partiet i sig framträder också. Det är ett problem som de måste fokusera på, hur de vill upplevas av väljarna som ett attraktivt och trovärdigt alternativ. Nu är det Moderaterna som har försprånget, mycket på grund av att de vågar vara förändringsbenägna. Den förmågan har Socialdemokraterna saknat och där måste det ske en förändring, men en förändring som de själva måste ansvara för. Moderaterna kan på ett helt annat sätt framträda i opinionen, de har ju den med sig. Det är deras ansvar att förvalta den positiva bild som ges i media om Moderaterna och Alliansen, där är varje insats viktigt för att väljarna i opinionen har förtroende för Moderaterna, utan också gör slag i saken och också röstar på Moderaterna. Där ligger det eventuellt nya statsbärande partiets största utmaning.

Borgkommissionen: Välgärdens framtida finansiering

Borgkommissionen presenterar under ett Timbroarrangerat seminarium sin nyligen släppta rapport om välfärdens framtida finansiering. Vore intresant om debatten också fokuserade även på välfärdens framtida styrning, det får inte bara stanna vid en fråga kring resurser.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Bremergränd,Gotland,Sverige

Rättning i ledet, det är Björklunds dag idag

Dag tre på Almedalsveckan och Folkpartiets dag. Just lotten att få sin dag på tisdag är en vinstlott i sig. Att Moderaterna fick första dagen är inte samma fördelaktiga position, men har man förmågan att leverera kan man sätta ribban för hela veckan. Fredrik Reinfeldt gjorde en annorlunda insats, hans tal var helt annorlund med tanke på hans sätt att levererar. Mer öppet, mer gestikuleringar. En ribba har satts för resten av veckan, det återstår att se vilka som hoppar över eller springer under den. Men nu är det fokus på Folkpartiet och fokus på Jan Björklund, mannen som för befälet över Folkpartiet och denna dag tre i Almedalen.

Självklart kommer det en mätning som ska analyseras. Den mätning som publiceras av Synovate pekar på som SvD skriver, att Björklund är ett hinder för sitt eget parti. Jag och Tokmoderaten håller oss till det faktum kring vem som Folkpartiet skulle ha som ledare istället. Låt oss då inte fokusera på Jan utan på politiken. Folkpartiet är utbidlningspartiet om man skulle vilja döpa dem efter en specifik politisk fråga. Jan i sin roll som utbildningsminister genför nu det mest vitala arbetet för framtiden, att forma en konkurrenskraftig och kvalitativ skola. Det är här som ett fokus bör ligga på, därför blir debatten om att Folkpartiet skulle vara ett enfrågeparti lite irrelevant.

Vad Folkpartiet och Jan Bjröklund bör peka på är hur utbildningsfrågan spelar roll gällande valet viktigaste fråga, den om jobben. Det refrmarbete som utbildningsminister Jan Björklund nu genomför är en enormt viktig kugge för att göra framtidens ungdomar attraktiva för den svenska arbetsmarknaden. just utildningen är det som formar och gör unga människor den skjuts in i framtiden som de möter. Just utbildningen stärker ungas drivkraft att komma ut på arbetsmarknanden. Därför måste Jan Björklund som partieldare peka på varför Folkaprtiets fokus på utbildningsfrågor inte gör dem till ett enfrågeparti, utan till en företrädare för en fråga som spelar roll för många andra frågor.

Att Folkpartiet skulle börja leta sig tillbaka mot den roll som partiet hade under Bengt Westerberg ledning är ju inget som passar Bjröklund. Han måste forma sin roll och sitt parti efter de förutsättningar som är just nu. Folkpartiet är det mest öppna partiet när det gäller utrikesfrågor. Euro-frågan och NATO-frågan är just två frågor som också personifierar Folkpartiet, det parti som driver på mest om medlemskap i dessa två samarbeten. En allmänpolitisk hållning är förstås viktig, men Folkpartiet är inte i samma position som Moderaterna, den om att utmana Socialdemokraterna om rollen som det statsbärande partiet. Därför måste Folkpartiet få lov att vara lite av ett nischparti med fokus på några få men tunga frågor.

Vad Jan Björklund kommer att fokusera på i kvällens tal blir intressant. Låt oss säga att det kommer handla om dessa saker i synnerhet, skolan, EMU, NATO och det svenska försvaret. Det är här som Folkpartiet och Jan Björklund trivs. Det är här som Folkpartiet måste få röra sig utan att ifrågasättas om de driver en allmänpolitisk hållning. Folkpartiets fokusfrågor är för viktiga att hålla sig ifrån. Därför är Folkpartiet som parti viktigt, därför är Folkpartiets dag i Almedalen viktig.

Media: SvT.

Det liknar en förtalskampanj mot Maud

Det lär säkert bli en snackis, Expressens uppgifter om att Maud Olofsson avgår som Centerns ordförande efter valet, oavsett valresultat. Vissa vill säkert lägga fokus på det, och då är det inte svårt att uttyda vilka som vill använda just detta istället för att peka på aktuella sakfrågor. Just Mauds framtid bör ju avgöras av valresultatet. Därför känns det hela lite meningslöst att det skulle bli en diskussion kring hennes framtid just nu.

Just Socialdemokraterna har i synnerhet riktat in sig på Centerpartiet och Maud Olofsson i synnerhet. Man kan tolka det på ett sätt, de kommer inte åt Moderaterna och Fredrik Reinfeldt. Att ge sig på ett populärt parti och en populär statsminister skulle vara förödande för socialdemokratin, därför ställs siktet in på andra. Det är Socialdemokraterna bra på, att rikta attacker mot enskilda, att förflytta fokus från sakfrågor till att handla om personliga förehavanden. Dataintrång, Mauds framtid och "mobbningen mot Mona Sahlin". Vem sprider då detta rykte om att Maud skulle avgå efter valet?

Jag vill peka på att just detta liknar ett grepp att försöka försvaga Mauds position i valrörelsen. Det gör de genom att rikta in sig på på ryktesspridning snarare än sakpolitiska argument. Det är inte intressant, för vad Centerpartiet har åstadkommit är en sak som Socialdemokratin har brustit i, förmågan att våga förnya sig själva och sitt parti. Det är Socialdemokraternas akilleshäl, de har missat förnyelsen. Och när de nu har insett de försöker de styra allt från sakpolitisk debatt till ryktesspridning och snyftdebatt kring hur illa "vi" inom Alliansen skulle bete oss mot Mona Sahlin. Jag tycker inte om Monas och hennes partis politik, jag tycker inte att hennes tidigare förehavande stärker hennes förtroende. Men jag hatar inte Mona, det är skillnad och det inser inte Socialdemokraterna att det som många för, är en debatt om Monas låga trovärdighet, inte henne som person.

Maud Olofsson och Centerpartiet befinner sig sedan länge i en situation där deras trovärdighet utsätts för försök att skjuta deras trovärdighet i sank. Det hela börjar mer likna en riktad attack, styrd från ett håll. Flera socialdemokratiska riksdagsledamöter, s-bloggare i synnerhet har riktat in sig på Maud och Centerpartiet i syfte att flytta fokus från sina egna förehavande, sina egna sakpolitiska argument. Att Maud skulle avgå efter valet är inget som intresserar mig. Det irriterar mig, just de personer som sprider dessa rykten. De tål inte en sakpolitisk debatt, för de saknar argument. Det är då som fokus ligger på attackerna.

Debatt MUF vs SSU hos Swedbank

Debatt mellan Niklas Wykman och Jytte Guteland om ungdomsarbetslösheten. Niklas pekar på vikten av en kvalitativ utbildning för unga för att göra dem attraktiva på arbetsmarknaden, en mycket viktig punkt. Swedbank har berättat kring deras satsning på praktikplatser för unga, ett viktigt ansvarstagande som fler företag bör ta. Jytte ger en bild av vad de (vänstern) vill göra, vore bra och veta hur. Konkreta punkter saknas.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Strandgatan,,Sverige

Invigning av Alliansens hus

Alliansens hus invigs av Alliansens fyra partisekreterare.

- Posted using BlogPress from my iPhone