tisdag, januari 18, 2011

"Jag har ingen ånger", helt rätt Nordström!

Att utesluta Niklas Nordström, den förre SSU-basen från Socialdemokraterna ger ju den signalen att partiet i fråga är på väg mot riktning som inte känns särskilt sund. I en tid full med ansvarsutkrävanden, dryftandet om otydlighet i politik och enskilda personers försök att pinka in sitt revir i den tynande socialdemokratin, blir fallet med Niklas Nordström just det giftpiller som hela den interna debatten inom socialdemokratin borde bäva inför.

Niklas Nordström har förstås en roll i det hela. Han försöker från en position lagom utanför den inre kretsen inom socialdemokratin, ge sin bild av utvecklingen inom partiet. Som politisk kommunikationskonsult borde Niklas i fråga spela en stor roll, och hans idéer borde tas på allvar. Det är trots inte bara han som inser Socialdemokratins dikeskörning. Han har ju förstås en plan att dra upp dem ur träsket och göra dem till vad de har varit.

Likt många andra ser jag inte Niklas Nordströms artikel som något annat än en slakt med den sylvassaste pennan han kunde ha hittat. Pennan är mäktigare än svärdet, och Niklas Nordström visar att ordet måste å före de som vill sätta kniven i de röster som känns obehagliga i den interna debatten som pågår. Niklas Nordström har upprört många, att vara less på den process som enligt honom pågår i partiet är förståeligt. Att ifrågasätta de som vill bidra intellektuellt eller åtminstone säga något om sin syn på hur socialdemokratin behöver förändras, ses som fiender som skyr dem som har viljan att förändra det partiet som sedan länge sett en stark förändring som något farligt.

Sedan levererar Niklas Nordström ett stycke beskrivning vad som byggde Sverige starkt och vad som socialdemokratin borde bejaka igen. Att välfärden tryggas genom tillväxt visade just de goda åren under 50- och 60-tal. Niklas Nordström ser förstås det här som grunden till Sveriges utveckling under den tiden, och samma tes borde råda idag.

Niklas Nordström är en person som kommer spela en stor roll i den internpolitiska debatten, vare sig vissa vill eller inte. I månt och mycket blir det lite av en höger- och vänsterfalangstrid á la SSU som nu blossar upp. Ibland känns det som att man som skadeglad politisk motståndare skulle lägga upp benen och poppa upp popcornen. Men jag finner en vissa förhoppning att något konstruktivt ska hända. Svensk inrikespolitik saknar sin edge just nu, utan en fungerande socialdemokrati blir debatten aldrig sig lik.