tisdag, maj 31, 2011

Tysklands besked glädjer Putin

Tyskland har i och med sitt beslut att göra sig av med sin kärnkraftspark till 2022 tagit ett djärvt steg gentemot att utveckla energimarknaden mot mer förnybara källor. Att som en av världens största industrinationer ta detta steg ställer många utmaningar, inte bara för Tyskland utan också för den integrerade elmarknaden. Behovet av att täcka energibehovet ställer stora krav, att arbeta med energieffektiviseringar, att klimatsäkra energiproduktionen och göra den mindre beroende av fossila källor.

Just de fossila källorna är i nuläget ett stort problem för Tyskland, här finns också Vattenfalls huvuddel av den fossila elproduktionen. Vattenfall är också de som drabbas utav det beslut som har tagits av den tyska regeringen. Att som Vattenfall ta sitt klimatansvar blir inte lättare då benen för den mindre klimatpåverkande elproduktionen slås bort. Det finns en ambition om att kunna ställa om den europeiska elmarknaden till mer förnybara källor och minska beroendet av fossila källor.

Ett beslut som detta minskar inte risken för beroende, inte minst när ett land som Tyskland tar det beslutet. Det ska påpekkas likt det gjorts flera gånger att Tysklands beslut inte bara påverkar deras energimarknad utan hela Europas energimarknad. Just de fossila källorna i Tyskland har kommit i skymundan för detta besked, vad är den tyska regeringens plan för att fasa ut dessa källor?

Det är just detta besked som Tyskland nu tar som säkert glädjer Putin och den ryska statsapparaten. Tyskland omställning genom att fasa ut en fjärdedel av sin energitillförsel, samtidigt som utmaningarna finns på annat håll, som att fasa ut de fossila källorna som fortfarande spelar en stor roll, är en utmaning för dem.

En annan aspekt som spelar roll är den rysk-tyska gasledningen. Just gasledningen från Ryssland är inte bara en ny pulsåder in i Europa när det gäller Europas energitillförsel, det fungerar mer eller mindre som ett politiskt instrument. Just rysk gas har varit ett påtryckningsmedel i gamla sovjetiska stater som har kommit på kant med den ryska federationen. Det finns inget läge att den europeiska elmarknaden skulle hamna i beroende av rysk gas.

Europas framtid är i starkt behov av en stabil energimarknad. Behovet av omställning är också stort, den stora uppgiften är att ställa om och göra den europeiska elmarknaden till att göra den mindre beroende av fossila källor. En omställning i och med att fasa ut kärnkraften ger konsekvenser. Högre elpriser, ökat beroende av fossila källor och subeventionering av icke lönsam elproduktion. Omställning ställer krav på att ersätta gamla effektiva källor med källor som inte bara är klimatneutrala utan också är lönsamma. Annars tvingas man bolla med de tre utmaningarna som ställs genom en snabb avveckling.

Bloggar: Elias, Hökmark, Mats.
Media: AB, DN, GP, SvD, SvD.

måndag, maj 30, 2011

Kunglig kylighet mot tidigare fränder

Det som går att notera väldigt tydligt är Kungens avståndstagande till en person som nog bör ses ett kapande av tidigare starka vänskapsband. Att stå som vänner till Kungen är ett privilegium i sig, att komma i olag med honom är nog det mest otaktiska man kan göra. Att Anders Lettström numer bör ses som en persona non grata i de kungliga kretsarna går inte att miste på. Kungen har ju självfallet sitt förtroende att tänka på, att omge sig av personer som går bakom hans rygg som Kungen vill påpeka det är förstås inte möjligt för honom.

Framträdandet är mer eller mindre en förutsättning för Kungen att kunna skaka av sig de anklagelser som riktas gentemot honom. Det finns i nuläget två versioner, Kungens och TV4:s. Ifall nu TV4 vill driva detta vidare finns det bara ett alternativ, att visa bilderna. Det ansvaret bör de veta om, att driva en linje där man påstår sig ha bilbevis men inte visar dem går inte i längden. Det med vetskapen att Kungen nu har gjort sitt avståndstagande inför läsare och tittare.

Det enda som skulle allvarligt skada mitt förtroende inför Kungen är just om de där bilderna visades och att deras äkthet kunde bevisas. Om nu TV4 inte har något mer att komma med är det kanske dags för dem att just vända blad. Jag vill gärna göra det.

Bloggar: Camilla, Caroline, Göran.
Media: AB, AB, DN, DN, SvD.

Tysk kärnkraft i graven - hur ser framtiden för den svenska ut?

Tysk kärnkraft sjunger sina sista verser, hur väl diskussionen påverkas gällande de svenska kärnkraften återstår att se. Nyheten om att en av de starkaste industrinationerna i Europa nu väljer att skrota sina kärnkraftverk till 2022, under en period på elva år från och med nu gör att avvecklingsprocessen blir intressant att följa.

Sanningen är den att jag inte har sett kärnkraften som det ultimata för framtiden. Det handlar främst om svensk industris förmåga att klara energiförsörjningen i framtiden, det handlar även om Sveriges förmåga att ställa om till att bli mer klimatvänliga. Sverige har tagit beslutet om att ersätta gamla reaktorer med nya. Detta är avsett att säkra energibehovet, inte att bygga ut den svenska kärnkraftsparken.

Den överenskommelse som finns bygger på tre ben, att ersätta gamla reaktorer med nya, att möjliggöra utbyggande av förnybara källor samt vattenkraften som är ett av de två existerande benen idag. Att i nuläget slå undan ett av de benen är inte särskilt trovärdigt, inte med Sveriges förmåga att ställa om och bli mer eller mindre klimatneutrala.

Tyskland väljer att avveckla sina kärnkraftverk. Vad som sedan kommer till deras övriga elproduktion, som kolkraftproduktionen är också en diskussion som den tyska regeringen bör ta ta tag i. Att slå undan en nästintill ren energikälla kräver att de mindre rena energikällorna också kommer upp på förhandlingsbordet. I Sverige ska de inte ha någon framtid.

Bloggar: Kent, Krassman, Martin.

Mona bryter tystnaden

Årets mest förnedrande avsked kan det ses i mångas ögon. En person som egentligen inte ville träda tillbaka, tvingades bort och avtackades av en enig partikongress, däribland de som under hennes tid som partiledare och efter valfiaskot aktivt hade motarbetat henne i hennes ambitioner att fortsätta driva partiet framåt. Socialdemokraterna må ha gått framåt, men man har mycket mer att förvänta sig av den nya ledningen under Juholt.

Idag bryter hon tystnaden i Dagens Nyheter. Berättelsen om vad som har hänt efter kongressen, intrycken från valrörelsen, vad som gick fel och känslan av att ha haft ett stort motstånd inifrån, inte bara efter valet utan också under hela hennes partiledarperiod. Från vänsterfalangens motstånd till att inte ta med Vänsterpartiet till att en man från Oskarshamn angav tonen i en process som ledde till att förpassa Mona från partiledarposten.

Monas avsked är inte en munter historia om man kollar in i hela processen bakom hennes uttåg. Till skillnad från hennes gröna vänner, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand som fick lämna utan att bli utburna blev Monas sorti lite av den mer förnedrande formen. Idag finns det en viss form av irritation hos de som stod Mona nära. De som motarbetade Mona har sin tid nu, de som tidigare hade makten kommer säkerligen komma igen.

Även om hon inte vill kommentera boken i sig undviker hon inte att stödja sin gamle regeringskollega. Thomas Bodström är enligt henne just ett exempel på personer som inte har fostrats från SSU-leden, utan kommit in i vuxen ålder, ett problem enligt Mona att fler inte gör det. Vad som kommer till Juholts syrliga kommentar gentemot Bodström lämnar hon inte mycket till övers. Av detta att döma kan man undra hur välmåendet egentligen är inom partiet. Förväntningarna är höga, förmågan att leva upp till de förväntningarna är den stora frågan.

söndag, maj 29, 2011

Stenmark och Barca- två olika fenomen


Manchester United är världens bästa fotbollslag, för FC Barcelona spelar någonting helt annat, på någon helt annan planet. På det sättet kan man sammanfatta det hela, i linje med Simon Banks krönika. Samtidigt får de svenska tv-tittarna avsluta helgen med beskåda ett annat fenomen. Ingemar Stenmark var äldst i årets upplaga av Mästarnas Mästare, men gammal är trots allt äldst. Stenmark är just det där fenomenet som egentligen ingen rår på. Både Stenmark och FC Barcelona besitter just det där, att kunna vara totalt överlägsen när det verkligen gäller.

Det går egentligen inte att missunna Manchester United. Holland försökte med en taktik mot Spanien i VM-finalen 2010, grisfotboll skulle få Spaniens stjärnor ur spel. Manchester körde mer öppet, på samma villkor som sin motståndare. Det är djärvt gjort att spela ett öppet spel istället för att försöka stänga igen, speciellt när man spelar mot ett lag som FC Barcelona. För Barcelona är inget fotbollslag, det är ett fenomen, något som egentligen inte går att förklara.

Ingemar Stenmark har varit ett fenomen, så pass överlägsen att Internationella Skidförbundet FIS fick ändra reglerna, detta till Stenmarks nackdel. Regelförändringar i fotboll är som sagt lite svårare. Man kan exempelvis inte låta Barcelona spela mot ett mindre mål än sin motståndare, de som vill stå upp emot Barca får helt enkelt hitta den hårda vägen till det.

Det är just de stora irdottsfenomenen som man förundras över. Oförståelsen om hur bra de egentligen är lika stor som den beundran som finns de som är så bra på sin sak som just dessa fenomen. Fenomenet Stenmark och fenomenet FC Barcelona är just två fenomen i sitt slag. De är inte bara framgångsrika i sig, de når framgången på ett sätt som får många att undra hur de egentligen gör det.

Media: AB, AB, AB, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD.

Söndagstankar: När igelkotten kastas i ballonghuset

När jag blickar framåt är det med blicken mot den stundande sommaren och en höst där det politiska klimatet sägs få ett uppsving. Den politiska våren som till stora delar har haft fokus på helt andra ställen än den svenska inrikespolitiken är snart till ända. Dock fick vi en dos av inrikespolitik då enen valrörelse av kvasimått avhölls i landets västra delar. Just kvasi är kanske ett passande ord för den valrörelse som lockade drygt 44 procent av väljarna i Västra Götalandsvalet, mer intressant än så var inte valet för väljarna, en förlust för demokratin? Ja absolut, men kanske också en förlust för tanken om skilda valdagar. Kommunal- och regionalval kanske inte känns särskilt sexigt i nuläget, inte med momentet riksdagsval inblandat och väljares möjlighet att välja de som ska regera landet.

Dock gjorde den arabiska våren ett intåg i svensk inrikespolitik till slut. Till en början noterade vi hur befolkningen i Egypten och Tunisien välte sina regimer över ända, tills dagen då det var dags för Libyen. Situationen var inte lika enkel som i dess grannländer. Khaddaffi hade en övertygelse om att inte lämna in utan var beredd att ta till vilka medel som helst mot sin egen befolkning som ropade efter förändring och ökade friheter. Det var grunden till att det internationella deltagandet kom på tal och inte minst det svenska.

Det ledde i allafall till en inrikespolitisk diskussion om det svenska deltagandet i den FN-ledda Libyeninsatsen. Dock är denna diskussion något som till stora delar bekräftar undantagen. Svensk inrikespolitik har inte haft en särskilt bra vår. De stora och riktigt konkreta politiska förslagen har uteblivit. Särskilt inriktat har det varit på en man som gjort det till ett SM i konsten att inta så många politiska ståndpunkter som möjligt. Det var den där Juholt som jag syftade på.

Det är just kritiken mot denne som förstås har upprört en vänster som gjort sitt för att backa upp rörelsens nye anförare. Björn Fridén ondgör sig på ledarbloggen över några av de påhopp som skett mot Håkan Juholt, men avslutar sedan med slutsatsen, "Eller så diskuterar vi politiken".

Efter att läst inlägget och de nyligen inlagda kommentarerna gick det ju upp för mig. Björn Fridén är ju mannen som startade bloggen Alliansfritt Sverige, bloggen som till 100 procent var avsedd att belysa allt annat än konkret politik. Hån, avsiktliga missförstånd var ju tanken, övergav Fridén de tankarna när han fick sitt vikariat på Aftonbladets ledarredaktion? Sten i glashus eller rentav igelkott i ballonghus kan man säga här.

Det är dock tankarna kring den ledare som gjort en konsekvent sak i att vara inkonsekvent. För det som är minst lika jobbigt, att gå och vänta på en tydlig kommuniké om den linje som ska drivas från sitt eget parti är minst lika förvirrande som en linje om att att ständigt byta spår, och inte hålla vid en ståndpunkt utan ha som ambition att styra dit vinden blåser.

Det är detta som får tala för hur den svenska inrikespolitiken har betett sig under den vår som har varit. Den arabiska våren var det som fick fokus, det ska vi unna dem. Folks kamp för frihet och demokrati är alltid värt att framhålla med stor respekt. Där kampen har förbytts i arbetet att bygga en ny vardag med nytt politiskt och kanske mer demokratiskt ledarskap fortsätter kampen på andra håll, kampen för att få göra sin röst hörd. Rätten att få säga sin åsikt, som i Libyen, Syrien eller Jemen, eller nu som senast visa sin sexualitet öppet på Moskvas gator är rättigheter som det kämpas om runtom i vår närhet. Kampen i Libyen fortgår alltjämt med vår och omvärldens vakande öga. Nu gör FN något åt saken, det är frågan hur Sverige kommer att agera, från vissa håll har det varit otydligt om hur vi ska agera.

lördag, maj 28, 2011

Kvar på tronen med kronan på sned

När denna vecka har lagt sig vill nog en del se att denna vecka inte hade inträffat. Situationen för Kungen har varit den mest angelägna diskussionspunkten under veckan. Trots TV4:s oförmåga att visa de bilder som påstås finnas, naggas Kungens förtroende i kanten. Svårigheten att slippa undan anklagelserna om hans vänners eventuella samröre med folk inom den undre världen är stor. Efter förra årets debackel med den kritiska romanen "Den motvillige monarken" var det knappast detta som behövde hända för att stärka Kungens positioner hos den svenska befolkningen.

Trots de negativa rubrikerna kring Kungen är det förtroendet för honom som påverkas. Det finns självklart ljuspunkter i mörkret. Ljuspunkten stavas Kronprinsessan Victoria och Prins Daniel. Om det är där lösningen finns för att rädda hela Kungahusets förtroende i längden blir Kronprinsessparets förehavanden och framträdanden den bärande pelaren för Kungahuset. Det är just Kronprinsessan som sedan länge har varit den som arbetat med att hålla uppe förtroendet och träda in där de andra medlemmarna i Kungafamiljen fallit ifrån.

Därav blir stödet för att just Kronprinsessan ska ta över talande för hur det svenska folket ser på just Kungahuset. Där blir förtroendet för Kungahusets bevarande en betryggande faktor. I längden måste Kungahuset komma ifrån dessa rubriker. Situationen för Kungahuset och en monarkianhängare som undertecknad är ganska spänd, inte minst när det arbete som Kungahuset utför kommer i skymundan för svärtande rubriker.

Detta innebär förstås att Hovet nu måste se över situationen hur de kan reda ut dessa kontroverser och arbeta för att uppbygga ett starkt och stabilt stöd för Kungahuset. Fortfarande har vi inte fått se dessa omtalade bilder, det är en negativ faktor för Hovet som med all rätt inte kan kommentera vad som finns på bilderna. Dock ligger ansvaret på att kraftigt ta avstånd från dessa anklagelser som nu riktas mot Kungen. För Kungahusets bästa för detta nu redas ut snarast möjligt.

Media: AB, DN, DN, Exp, SvD, SvD.

fredag, maj 27, 2011

Slaktaren från Screbrenica inte längre en fri man

Vi har fått leva med en händelse som vi inte hade fått hoppats att uppleva i modern tid. Det djupa såret i den bosniska själen har infunnit sig i 16 år, ofta påmind om den mörka dagen 1995 då serbiska styrkor utan förklaring tog livet av 7 till 8 000 människor, de flesta av dem pojkar och män. Nu finns möjlighet för såren att läkas, bödeln från Srebrenica är inte längre en fri man. Radko Mladic förblir i de flesta ögon det stora svinet från Screbrenia. Hans gripande är ett steg i rätt riktning, att rättsprocessen mot honom kan ta vid, men också att den serbiska regeringen tar sitt ansvar och nu öppnar upp förhandlingsläget för ett inträde i EU.

Det finns också de som stöder, att se människor som stöder en människa som Radko Mladic gör en mer benägen att se denne man få ställas inför prövning. Den ledande trion, Milosevic, Karadzic och Mladic är nu infångade, den förstnämnde slapp undan en process men kommer sannolikt att ställas till svars inför någon annan. Som min far brukade säga, den som inte döms av oss människor döms inför Gud.

Radko Mladic är sinnebilden för att det som inte fick hända nu får hända igen. Srebrenica blev likt Rwanda också smärtande för FN som organisation. I brinnande stund stod man handfallna och kunde inte motverka den utrensning som skedde på tutsier och bosniska muslimer. Gripandet av Mladic är förstås en lättnad för en ifrågasatt världsorganisation som nu kan ställa ytterligare en massmördare inför tribunalen i Haag.

För de som överlevde men som fick se sina vänner och släktingar inte bara dödas, utan rentav slaktas som hundar av den Mladicledda milisen bli gripandet av honom förhoppningsvis en lättnad och en påminnelse om att den man som var den högst ansvarige för att detta inträffade nu inte längre kan undvika straffrihet och rättsväsendets prövning. Den serbiska regeringen har nu tagit sitt ansvar, solen lyser på den delen av Europa som utrikesminister Carl Bildt påpekade det.

Media: AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD.

Det finns i nuläget bara ett regeringsalternativ

Vi ska inte känna oss uppgivna som borgerliga anhängare bara för att läget jämnar ut sig och socialdemokratin nu är större än Moderaterna. Väckarklockan ringer och Alliansen behöver inte trycka på snoozeknappen innan de börjar forma en ny agenda för framtiden. Faktum är att det finns ett trumf på hand, Alliansen är fortfarande det enda regeringsalternativet. Att media fortfarande lever i tron att det rödgröna blocket på något sätt existerar kanske är ett önsketänkande om deras rapportering ska skapa spänning.

Faktum är att det rödgröna alternativet är som bortblåst. Det är förstås det som bör utnyttjas. att läget börjar jämna ut sig handlar heller inte om politik. Det är den politiska stiltjen som talar, förväntan inför hösten blir än högre. Vissa förväntar sig att den politiska striden ska hetta till i höst, då ska de konkreta politiska förslagen finnas.

För Moderaterna finns det två utmaningar. Den ena är att hantera den växande kostymen, idag är man ett parti och förväntan att kunna leverera som ett statsbärande parti i alla viktiga frågor är förstås stor. Den andra utmaningen ligger förstås i Alliansen, som idé är den inte död, den har skapat något unikt inom svensk borgerlighet genom att Alliansen lyckades med både att bli valda och återvalda.

Som borgerlighet ska man inte skrämmas av några yttre faktorer. Snarare ska man ta till av förutsättningarna som finns. Man är det enda regeringsalternativet och förväntas nu leverera. Socialdemokratin har också höga krav på sig, här kan Alliansen leverera på ett sätt som sätter dödsstöten i den gamla dominerande socialdemokratin. Det är frågan om när borgerligheten ska komma ut och agera, man är tämligen ensam. Det finns i nuläget bara ett regeringsalternativ.

Bloggar: Fredrik.
Media: AB.

onsdag, maj 25, 2011

Moderat välfärdspolitik formas ute i landet

Intrycken har lagt sig från det val som blev ett fiasko i många avseenden. Valdeltagandet var en sak, Moderaternas förmåga att skapa förtroende i just de frågor som var av betydelse, är den stora utmaningen för utvecklingen av Moderaterna. Att Moderaterna ser välfärdsfrågan som vital för partiets utveckling är förstås viktigt, men ansvaret ligger inte bara på nationell nivå. Det är de moderata företrädare ute i kommunerna och landstingen som har det yttersta ansvaret för just dessa verksamheter. Det är just på denna nivå som fokus måste ligga.

Det som jag ser är att Kent Persson i sin debattartikel sätter fingret på just det som Fredrik Reinfeldt har noterat under sina besök ute i välfärdsverksamheterna. Moderaterna måste ut i dessa verksamheter, de personer som de lokala företrädarna säger sig ha träffat är aldrig de personer som statsministerna har träffat. Det är personer som inte bryr sig om att förevisa om powerpointbilder eller nyckeltalanalyser. De vill bara berätta om sin verklighet, vi kan göra det enkla, att bara lyssna.

Det som det hela handlar om är att människor vill göra ett bra jobb. De som jobbar inom välfärdsverksamheterna har just denna inneboende vilja, de vill komma till sin rätt och känna att just det jobb de gör för att ta hand om sjuka och äldre blir uppmärksammat. Att odla en arbetslinje som Moderaterna vill göra är också att belysa det arbete som människor utför, inte bara att se till att fler människor kommer i riktiga jobb.

Moderaternas utmaning är att hitta en beskrivning på hur de ser på välfärdsområdet och det finns luckor där just Moderaterna kan fylla. Det är just detta som har belysts, att se vardagen hos de människor som jobbar i den. Det handlar om att just de människorna som jobbar inom välfärdsverksamheterna har makten och inflytandet att påverka sitt arbete, att de ökade resurserna som kommit välfärden till dels just kommer ut till de verksamheter som utför det arbete som syns hos vanliga människor.

Frågan är bara när det görs, det sägs att det inte är någon annan som gör det. Moderaterna har en möjlighet att fylla detta vakuum. Stå upp för de som utför detta viktiga arbete, att se deras vardag och låta deras vardagsbeskrivningar få tala är just den aspekten som kan stärka den arbetslinje som Moderaterna vill vårda och utveckla. Frihetsaspekten är viktig för Moderaterna, att människor ska få inflytande över välfärdsverksamheterna är primärt. Att människor som utför arbetet ska få mer inflytande är nästa steg, det är bara för moderata företrädare att börja se deras vardag.

Läktarvåldet måste åtgärdas, frågan är när

Det är förstås förklarligt att så länge det inte tas drastiska tag mot de element inom läktarkulturen som skapar dessa scener som vi fick se i Malmö igår blir just denna händelse något som kommer att upprepas om och om igen. Det är klart att gårdagens händelse och den händelse som skedde mellan Syrianska och AIK inte är tecken på ett nytt problem. Det är något som håller på att eskalera, det är scener som börjar bli en vana för den fotbollsintresserade och de som besöker de allsvenska fotbollsmatcherna.

Det finns förstås en medvetenhet om problemen med läktarkulturen. Varje händelse är en påminnelse om hur allvarligt problemet är och en påminnelse om vad som behöver göras. Det är dock frågan hur problemet kommer att hanteras. För tillfället är det klubbarna som drabbas, de kan heller inte lösa problemet på egen hand, ansvaret ligger också på andra instanser.

Det finns tre personer som har ett högt ansvar förutom klubbarna att komma till en lösning. Beatrice Ask, Lena Adelsson Liljeroth och Lars-Åke Lagrell är tre personer som sitter på makt och inflytande i just dessa frågor, sportsligt som lagstiftningsmässigt. Det som behövs göras är inget som kan göras på arenan, det behövs klara och tydliga signaler utifrån och de signaler borde ha kommit.

Därför är det hög tid att frågan sätts högst på dessa personers dagordning. Problemet måste lösas innan fler människor börjar känna en inneboende rädsla för att ta med både barn och övrig familj till matcherna. Det handlar om supportrar som värderar fotbollen högst av allt som får sin upplevelse förstörd av illgärningar. Problemen är uppenbara, ansvaret för lösningarna ligger hos de personer som nu har all möjlighet att sätta tonen för hur dessa problem ska hanteras. Ask/Adelsson-Liljeroth/Lagrells tid att agera är nu.

Media: AB, AB, AB, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD.

måndag, maj 23, 2011

Då: S kritiska mot SL-prishöjning Nu: S höjer SL-priset

För några veckor sen var signalen från S gällande landstingsledningens prishöjning på SL:s 30-dagarskort:
"-Vi är oroade över hur man sköter skattepengarna, SL går med stora underskott och nu är det resenärerna som ska betala notan, säger oppositionslandstingsrådet Helene Hellmark Knutsson (S) till ABC."

Nu idag är signalen en annan, S föreslår en prishöjning av 30-dagarskortet. Den är förvisso bara hälften av vad landstingsledningen föreslog, 50 kr istället för 100 kr. Men med tanke på det tidigare resonemanget, vilka är det egentligen som får betala notan Helen Hellmark-Knutsson?

P.S. I valrörelsen 2010 lovade man en prissänkning av SL-korten. Inte heller S kunde hålla sitt löfte D.S.

Dags att lägga korten på bordet TV4

Gårdagens Agenda var en av de mest innehållsrika programmen på länge. Förutom framträdandet från de precis nytillträdda språkrören i Miljöpartiet fortsatte diskussionen kring Kungens förehavande eller rentav eventuella förehavanden. Där ligger dock kritiken, TV4 har valt att driva en linje om hur Kungen i sällskap med sina vänner besökt obskyra klubbar där kvinnor har sex med varandra medan folk tittar på.

Kungen ska enligt bilder ha varit en av dessa som ha varit med i sällskapet. Det är här som diskussionen kretsar, om bilderna verkligen talar sanning. Anders Lettströms påstådda kontakter med den organiserade brottsligheten för att få loss saker som skulle vara besvärande för hovet, TV4:s intervju med den person som sitter på bilderna där kungen ska förekomma.

Dock blir det svårt i denna fråga, vi vet inte hur sanna bilderna är. Det stora problemet är att bilderna inte har visats för allmänheten. Vetskapen om bilderna ligger hos innehavaren av bilderna och reportern på TV4 som fick se dem. Dennes version av bilderna visar på en tveksamhet kring bilderna. Inte ens en reporter som fick chansen att se bilderna kan riktigt säkerställa dess äkthet.

Det är här som hovets förmåga att kommentera dessa bilderna försvåras. Det finns ett påstående, men inga konkreta bildbevis som går att visa. Hovet famlar här i mörkret när de inte har förmågan att kommentera dessa bilder. Det är här som TV4:s ansvar ligger att kunna förmedla dessa bilder till allmänheten och till Hovet. Det är just det här som gör att Hovet inte vet vad de ska kommentera, där förstår jag deras frustration.

Det som nu är en naturlig utveckling av historien är ju att TV4 kommer fram med bilderna i dagsljuset, annars bör TV4 fundera på hur långt de vill driva denna story. Man har i detta fall agerat tämligen oseriöst. I brist på möjligheten att kunna se dessa bilder kommer hovet ha det svårt att kommentera just dessa bilder. När det kommer till granskning måste det finnas möjlighet för den granskade att kunna kommentera. TV4 har drivit en linje där hovet har haft svårt att göra just detta, det ansvaret ligger förstås på TV4.

Media: Exp, Exp, Exp, Exp.

Bensinskatten - En svår fråga för vissa

Jag hade hoppats att Alliansen nu står vid sitt ord om att bensinskatten inte höjs något mer. Trots tidigare löften, gjorde man justeringar av just skatten på drivmedel, en skatt som drabbar främst de på landsbygden med lägst omställningsförmåga. Behovet av omställning är mins lika viktigt som förmågan att kunna ställa om. Gårdagens Agendareportage från Arvidsjaur visar på en bygd där behovet av bilen som färdmedel är stor och där förmågan av att kunna ställa om är viktig att implementera

Åsa Romsons svar på detta är trots allt svårt att tyda. Det går inte att få ett konkret besked från henne om hu bensinskatten ska justeras. Däremot är det lättare för Gustaf Fridolin att ge ett besked, höjning av bensinskatten är en vilja från honom. Det blir dock lite svårtolkat när Romson säger att syftet är inte att höja skatten. När skatten på bensin höjs borde syftet vara att just höja bensinskatten. Jag tror inte väljarna missupfattar den signalen.

Den stora frågan är förstås omställningsförmågan och där är behovet störst i de delar av landet där bilen blir en livsnödvändighet. Miljöpartiet visar på att man kan ta stora röstandelar i delar av landet där det finns möjlighet att ställa om eller rent av vara helt oberoende av bilen. I Stockholm konkurrerar de med Socialdemokraterna om vem som är näst störst efter Moderaterna. Ute i landet är verkligheten en annan, där går Miljöpartiet bet, representationen är en helt annan än i de större städerna.

Det är dock svaren på omställningen som måste ges och där är behoven störst ute i landet. Dock blir svaren här i Sverige inte lösningen på hela problemet med miljöfrågan. Sverige kan väl blir det föregångsland där det kommer till omställning och förmågan att kombinera stark tillväxt med en ambition om att kunna ställa om och göra sig nästintill eller helt oberoende av fossila bränslen. Det är dock i landet där Miljöpartiet inte går lika bra som behoven av just omställning är som störst.

Bloggar: Dick.
Media: DN, DN, DN, SvD..

lördag, maj 21, 2011

Är mer politik att hata?

Ska man ge någon form av beröm till Vänsterpartiet är det i det avseendet att de verkligen har insett att politiken behöver omformas, att Vänsterpartiet har varit för otydliga och att det i deras avseende inte utgår från att väljarna är dumma eller dåligt informerade kring partiets politik. Det är därför deras framtidskommission nu försöker ta fram ett nytt strategidokument för Vänsterpartiet. Nu tvekar jag dock att ge mig in i detta dokument då jag räds för risken att sjunka i en allt för djup depression kring deras ideologiska tankegångar.

Att Vänsterpartiet försöker anamma framtid känns ibland lika udda som att deras tidigare rödgröna vänner i socialdemokratin tror sig veta vad frihet är. Dock har de en sak gemensam och det är politikens inverkan i människans vardag. Vänsterpartiets strategidokument ger det beskedet, det måste bli mer politik och det är förvisso sant. Ju mer politiken kan göra inverkan i människors vardag ju bättre blir det enligt våra röda kamrater. Bara då kan människan känna sig fri då politiken löst deras vardagsproblem.

Vad är då politikens roll i det hela i en vänsterpartistisk mening. Min grundsyn gällande politiken att jag har en avsikt att använda den för att dess inflytande i människors vardag ska begränsas i så stor grad som möjligt. Men här går ju skiljelinjen mellan mig och den syn som Vänsterpartiet har. I många avseenden bygger deras samhällssyn på en avsky till saker i samhället som går gentemot deras grundsyn. Jag börjar fundera om jag nu på senare tid inte har sett urtypen ur avsky från vänsterpartistiska företrädare.

Fredag kväll loggade den i Pajala hemmahörande kommunfullmäktige- och landstingsfullmäktigeledamoten Simon Fors ut från Twitter för att bege sig till byns krog och inmundiga sig en eller annan öl i goda vänners sällskap. Några timmar var han dock tillbaka igen med samma inställning till att som gick emot hans ideologiska grundsyn. Eftersom jag följt grabben ett tag var jag välbekant till hans sätt att agera i de sociala medierna. Men jag kan börja undra vart gränsen går för en förtroendevald vänsterpartist som just hemkommen från krogen yppar ett sista rop innan läggdags att "Och viktigare. Borgarsvin. Jag hatar er."

När man ser en person som Simon som tycker det är viktigare att hata sina motståndare än att älska sina egna vänner börjar man undra. Men det är klart, jag har upplevt hat från många vänstersympatisörer. Men jag undrar om detta är något som ligger i linje med Vänsterpartiets grundsyn, att några av deras företrädare har den så dåliga smaken att uttrycka dessa okvädningsord i sociala medier. Inte minst när folk har vilken möjlighet att föreviga dessa uttalanden som görs.

Det är dock inte första gången som Simon Fors uttrycker en grundsyn om hur förhatligt allt som stavas borgerlig politik. Jag gick i polemik mot honom för några dagar sen när han uttryckte en liknande avsky kring borgerlig politik som han inatt gjorde gentemot borgerliga anhängare. Denna gången handlade det om historien kring ett privatägt apotek som hade använt använda nålar vid blodprovstagningar av sina kunder. Simon lever förstås i tron att bara det är offentligt ägt finns det ingen risk för felsteg hos apotekare.

Därför bör frågan till Vänsterpartiet bli, är politik att hata? Hur ställer sig Vänsterpartiet till att förtroendevalda partister uppe i nordligaste Sverige uttrycker en agenda likt den som Simon Fors gör, att hata sina motståndare är viktigare än att älska sina närmaste? Sebastian Stenholm, s-bloggare skrev nyligen på Twitter att Simon Fors bör fundera på om han ska vara förtroendevald eller inte. Det är en mycket sund inställning hos Sebastian, han har likt jag en avsikt sätta sin egen ideologiska övertygelse främst och inte att hata sin motståndare. Det tillskriver jag även honom som många av hans bloggkollegor och övriga partikollegor. Man ska hålla sina vänner nära, men sina fiender ännu närmare. Hata kan andra göra, men jag undrar om vissa tycker det är sunt att förena hatet med politiska förtroendeuppdrag.

När maskrosen kom in i politiska finrummet

Två veckor efter Moderaternas Sverigemöte bekläs CCC i Karlstad med gröna färger. Miljöpartiet, den unga rörelsen som växte från en proteströrelse i slutet av 80-talet och som nu är ett parti i det politiska finrummet, redo att vara med och ta ansvar i viktiga frågor. Samtidigt går en kamp mellan de som gjort detta möjligt och varit de centrala gestalterna under den senaste tiden, samt de som vill belysa grunderna i den miljöpartistiska ideologin. Att fästa Miljöpartiet vid någon ideologi är ibland svårt. Höger eller vänster är ett epitet som är svårt att sätta på ett parti som gjorde det till en nisch att inte skapa en blockpolitisk situation i Sverige.

Trots den tro som man nu övergav i och med bildandet av den rödgröna alliansen, har man nu i stora drag övergett förhoppningen om ett regeringsalternativ som var dömt att misslyckas. Miljöpartiet har försökt framställa sig som ett parti som inte bara vill stå vid sidan av och protestera utan vara med och ta ansvar. Den situation som råder inom svensk parlamentariskt politik har gett Miljöpartiet ett läge att spela ut sin roll till fullo. Där har Miljöpartiet sett sin potential, och där får man ge dem beröm för att de i frågor har tagit sitt ansvar att tillsammans med regeringen ha drivit igenom överenskommelser i viktiga frågor.

Det är nu den stora frågan som nu ställs om vart Miljöpartiet är på väg. Arvet efter firma Wetterstrand/Eriksson ska förvaltas av ett parti som var marginaliserat och lika hotad som sin egen partisymbol, till ett parti som lyckades sätta an tonen i frågor som människor brydde sig om. Miljöpartiet är inte längre ett enfrågeparti, det är dock frågan om hur man hanterar växtvärken i partiet och vilken väg som partiet nu tar med den nya ledningen.

Entré Fridolin/?
Gustaf Fridolins återkomst i rikspolitiken lät inte vänta på sig. Man kan ibland vara förvånad till att en man som sa sig vara emot att folk gjorde sig en karriär inom politiken, så fort kom tillbaka efter att ha trätt tillbaka efter valet 2006. Vem hans parhäst nu blir är den stora frågan, idag vet vi vem av Valtersson eller Romson, de två stora kandidaterna som nu kommer stå vid Fridolins sida. För vem klarar av att utmana Fridolin?

När den frågan är besvarad blir den stora frågan, vart är Miljöpartiet på väg? Vad blir positionen i många betydande frågor. Afghanistan var på tapeten på nyheterna i morse. Det ena av de tre G:na, Per Gahrton med i Mp:s Afghanistangrupp har en sjävlklar linje. Men Gahrtons utrikespolitiska hållning är lika svart som vit. Den arabiska våren har inte lett till nämnvärda reaktioner från Gahrton och de två andr G:na Guillou och Gardells sida. Så länge som USA eller Israel inte är en ingrediens i den utrikespolitiska diskussionen tycks det hela inte vara intressant. Så cyniskt är det för vissa.

Därför kan helgen ge ett svar på vart Miljöpartiet är på väg. Om den förvaltar den linje som firma Wetterstrand/Eriksson gjorde framgångsrikt eller om man nu ser tillbaka till sina ideal. Att se tillbaka har varit förekommande hos Mp:s tidigare kamrater. Miljöpartiet är dock något helt annat, den väg som de tar nu kommer bli intressant.

Bilder: Scanpix.
Media: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, Exp, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvT.

torsdag, maj 19, 2011

Hanif Bali får tycka vad f*n han vill

Jag har den senare tiden noterat Hanif Balis nyupptäckta lust att blogga. Till skillnad från oss insnöade bloggare som jagar länkar och placeringar på vissa obskyra topplistor, finner Hanif Bali ingen vikt vid att bli en sån som oss. Hanif är för många inklusive mig en mycket intressant person, ensamkommande flyktingbarn, uppvuxen i ett kallt och kyligt sosse-Sverige där hans existens förpassades till inte mer än en siffra i socialtjänstens pärmar, egen företagare och numer riksdagsledamot för Moderaterna. Hanif representerar på något sätt den svenska motsvarigheten till "The American Dream", att komma från ingenting till att lyckas med det som han är bra på.

För mig som känner Hanif väldigt väl vet jag hur han som person har lätt att sticka ut och gärna gör det så fort han får tillfälle. De sociala medierna har skapat ett nytt forum, inte minst för politiker och övrigt politiskt aktiva att nå ut med sina budskap och bedriva politiska diskussioner. Vi har på något sätt de sociala medierna att tacka för att politiken har kommit ett steg närmare väljarna, genom den går det lättare att integrera sig med i allafall de politiker som förstår sig på meningen med sociala medier, Hanif Bali är exempel på detta.

Det som Hanif gör och tydligen är väldigt bra på är inte bara att engagera egna sympatisörer utan också väcka en hel del ilska hos motståndare. Det senaste ledde till att undertecknad, inte i ett fall utan nu fyra fall tämligen oförtjänt belönades med en inlänkning till min förnämda blogg. Orsaken går att se här ovanför, sen var det något om en jämförelse mellan F! och Sd. Tydligen blev jag och mina bloggvänner Fredrik Antonsson, Mary X Jensen och Kent Persson, ställda till svars för ett inlägg gjord av Hanif Bali själv.

Jag kan egentligen bara säga en sak. Bara för att Hanif Bali tycker en sak betyder detta inte att jag tycker detsamma. Det ska tydligen tolkas hos en del att min eventuella tystnad ska tolkas som ett medgivande. Men jag bryr mig egentligen inte. Anledningen till det är att jag egentligen inte känner mig särskilt tvungen att kommentera en enskild moderat riksdagsledamots utspel. Mina kära nätrötter har ju själva varit duktiga på att besvara vissa socialdemokraters mer eller mindre märkliga utspel med en märkbar tystnad.

Att vissa nätrötter nu hoppar högt och bildar sig en uppfattning utifrån saker tagna ur sitt sammanhang får stå för dem. Hanif Bali har säkert en bra förklaring till vad han nu skrev på Twitter. Kanske de kan fråga honom om det. Annars kan jag bara meddela skribenter som Johan, Martin, Peter och Sebastian, Hanif Bali får tycka vad f*n han vill. Jag kunde egentligen bry mig om mer relevanta saker. ;)

Politikens oförmåga att vara konsekvent

Gårdagens stora mediala snackis kretsade kring Socialdemokraternas omsvängning i Libyenfrågan. Till följd av den kritikstorm som kommit gentemot deras hållning att den svenska insatsen nu var över fick dem att ta till ett nytt grepp kring situationen där de säger sig ha hittat en helhetslösning för den svenska insatsen. Sanningen är inte att den känns särskilt trovärdigt. Att man hela tiden låtsas om att man inte ändrat ställning känns rätt löjeväckande då responsen från flera håll, inklusive S-håll är negativ till den hållning som firma Juholt/Ahlin/Hultqvist har intagit.

Politikens budskap är av vikt om den är konsekvent. Socialdemokraterna har all möjlighet att tjäna på just detta i en tid då opinionen jämnar ut sig och i vissa fall svänger. Detta har dock i vissa fall inte visat sig vara lönsamt. Den senaste tidens agerande har lämnat en del att önska. Det är förstås konstigt med tanke på att socialdemokratin har haft tid att tjäna på att regeringen inte i särskilt hög grad utnyttjade faktumet att socialdemokratin befann sig i en situation där politiken var allt annat än fokus. Hur man väl utnyttjar situationen med den svängande opinionen till attt konkretisera sin egen politik återstår att se. Klyschan att socialdemokratin faller tillbaka när de konkreta politiska förslagen kommer gör att man börjar fundera kring hur väljarna kommer att reagera på socialdemokratins omsvängningar i utrikes- och försvarsfrågan.

Håkan Juholts har till följd av interna kritiken försökt trumma ut budskapet hos de S-ledarsidor och bloggare som uttryckt en kritisk ställning till partiets hållning. Gårdagens utspel bjöd på en rad uppbackande stöd från detta håll då firma Juholt/Ahlin/Hultqvists ställning målades över i en skepnad av en bred och "tydlig" ställning till den svenska insatsen. Frågan är om folk går på dimridåerna.

Det är just detta som är socialdemokratins ackilleshäl i Libyenfrågan. Ingen vågar egentligen lita på om hållningen i frågan är den som kommer att kommuniceras nu. När man under den senaste tiden har studsat kring en flipperkula mellan för tillfället passande ståndpunkter blir inte trovärdigheten särskilt stor. Att använda kvartalskapitalism kanske fungerar för en del, inom försvarspolitiken skall den nog undvikas.

Den svenska Libyeninsatser är en seriös diskussion där en konsekvent och långsiktig hållning är nödvändig för den fortsatta svenska insatsen att förhindra fortsatt vapensmugglande in i Libyen. I nuläget sker den största smugglingen enligt experter genom luftvägen. Att ta till marina stridskrafter är således kanske inte det mest trovärdiga i nuläget. Det är dock fallet med att socialdemokratin försöker ta ett helhetsgrepp i frågan som väcker frågor. Det är dess konstanta omsvängningar i frågan som väcker just dessa frågor.

Bloggar: Dick, Jens, Kent.
Media: DN, GP, SvD, SvD.

onsdag, maj 18, 2011

Bakbind - Behov överflödigt, ta hem - ändra sig, utöka insatsen

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta kring beskeden som kommer utifrån Socialdemokraternas försvars- och utrikespolitiska grupp. Vi kommer minnas att man först bakband de svenska JAS-trupperna från att attackera markmål, sen tyckte man inte att JAS-planen gjorde tillräckligt, kanske med tanke på Libyen inte mäktade med att skicka upp plan vilket gjorde den svenska insatsen till en ren söndagsflygning. I det skeendet var det dags att prata om tillbakadragande i ett skeende där Sverige knappt hade etablerat sig i insatsen. Nu gäller nya bud, insatsen ska utökas. Vad är det som pågår?

Det som ligger framför världssamfundet är ett läge som i nuläget känns rätt ovisst. Khaddafi och hans närmaste son ska ställas inför tribunalen, en efterlysning har gjorts, vi får se hur den väl besannas i ett gripande. Tills dess råder den internationella insatsen enligt FN-resolution 1973, Sverige är med och tar ett ansvar i denna insatsen. Självklart ska den svenska insatsen och dess omfattning diskuteras. Detta kommer självklart att ske.

Vad som inte är självklart är Urban Ahlins och Peter Hultqvists hållning i frågan. Vi kan inte helt lita på den socialdemokratiska hållningen i frågan. Den höga svansföringen i internationella frågor är igenkännbar, socialdemokratin agerar på det sättet men agerar på ett helt annat sätt när det väl kommer till kritan och planerna ska läggas fram. Det fick vi erfara när grunderna lades fram kring JAS-insatsen, Läget har inte förändrats särskilt.

Vad som kommer nu till den svenska insatsen i Libyen blir en viktig aspekt i de kommande diskussionerna. Helt klart måste insatsen utvecklas, Sverige måste som de andra deltagande länderna vara beredda att agera på minsta lägesförändring som sker. Utmaningarna är många, den internationella insatsen måste stå beredd inför dessa och självklart ska Sverige var med och utveckla sitt engagemang till att svara upp mot de behov som ställs.

Det som dock ligger till last är socialdemokratins minst sagt förvirrande inställning i frågan. Hur man agerar i frågan är inte övertygande på något sätt. Deras intentioner kring det svenska deltagandet överskuggas av deras minst sagt märkliga förhållningssätt till konflikten i Libyen. Vi har fått se ett agerande som ställer fler frågor än svar. Socialdemokraterna är dock mer än välkomna i förhandlingar kring den svenska insatsen, det vore dock välkommet om de övergav flip-floppandet och kunde förhålla sig till ett ställningstagande.

Media: DN, DN, Exp, SvD, SvT.

tisdag, maj 17, 2011

Juholt - den myglande partiledaren?

Även om jag inte hyser särskilt stort intresse kring att läsa bok efter bok börjar jag känna att den berättelse som nu börjar sippra ut från Thomas Bodströms kommande alster, en självbiografisk berättelse om tiden i maktens korridorer. Att Bodström i fråga har omöjliggjort möjligheten för framtida uppdrag står mer eller mindre klart efter hans flykt till USA. Hur hans kommande bok tas emot av partiet och den partiledning som han går till angrepp mot blir också en intressant upplevelse.

"När Håkan Juholt, en av Monas främsta kritiker, dök upp i Aktuellt visste jag att det var en kupp på gång.
" - Thomas Bodström hade en föraning vad som komma skulle. Det är klart att efter den uppslitande tiden som förlöpte fram tills valberedningens tillkännagivande, att beslutet var att tillfråga just Juholt om han ville ställa upp, börjar man fundera kring vad som egentligen pågick. Håkan Juholt befann sig enligt uppgift på kollissionspunkt med både Mona Sahlin och Thomas Bodström, inte minst i och med den senares uppdrag i i friskolekoncernen Pysslingen.

Håkan Juholt har under sin tid lyckats med att få upp en lite mer gemytlig stämning inom rörelsen. Den falang som han ses som en av fick valuta för sina pengar under dennes linjetal på S-kongressen. Talet var en återblick till gamla ideal. Hur de gamla idealen ska forma framtidens socialdemokrati återstår att se. Dock är det inte längre 1970, samhället har förändrats, arbetsmarknaden har förändrats, ekonomin likaså. Ett önsketänkande om ett nytt 70-tal kanske inte är det lämpligaste, detta belyser även Bodström.

För Håkan Juholts del blir partiordförandeskapet kanske den tuffaste utmaningen någon socialdemokratisk partiledare någonsin har haft. Det finns inte läge för ytterligare ett valnederlag 2014, där har Juholt insikten i vad som behöver göras. Frågan är om han lyckas, de som han lyckades hämna på i och med sin utrensning kommer säkert hämnas igen. Rosornas krig har inte avstannat bara för att fokus ligger på annat håll, det sker säkert någonstans bakom de röda kulisserna. Vad Bodström beskriver i sin bok kanske lyfter fram lite av det i ljuset.

Bloggar: Laakso.

Den regionala ut(m)aningen

Intrycket börjar lägga sig från ett val som bör ses som ett stor misslyckande om man ser till aspekten valdeltagande och enskilda valdagar. Även metoderna för att rösta har gett diskussionen nytt bränsle. I många avseenden har frågor väckts än besvarats, det är nu dags att dessa också besvaras.

På morgonen nås jag utav statsminister Reinfeldts första uttalande kring resultatet i valet i Västra Götaland. Kommentarerna innehåller en hel del självkritik gentemot Moderaterna. Det är förstås gynnsamt för ett parti som vågar utmana sig själv och gamla uppfattningar att ständigt våga kritisera, inte bara samhället i sig utan också sina egna tidigare uppfattningar. Valet i Västra Götaland speglar mycket av den utmaning som Moderaterna står inför. Samtidigt som Socialdemokraterna har gynnats av en massmedial gynnsam vår har utmaningen för Moderaterna varit större. Det är dock olika utmaningar, för socialdemokratin är den nationell, för Moderaterna lokal och regional.

Den utmaning som ligger här är förstås de frågor som Moderaterna behöver besvara på ett mer övertygande sätt. På nationell nivå har de fortsatt övertaget, den starka tillväxten, ordningen i de statliga finanserna och en arbetslinje som har fokus på att få in människor på arbetsmarkanden. På lokal nivå är det inte jobbskatteavdrag och stabila statliga finanser som avgör. Där avgör de lokala förutsättningarna för arbetsgivarna att kunna etablera. De lokala och regionala utmaningarna kan bara lösas på den nivån, vad som gör en region eller kommun gynnsam när det gäller bemötande och tillgång.

Den stora utmaningen i de regionala valen är förstås de välfärdsrelaterade frågorna. Det finns utrymme för fatt etablera sig. Det socialdemokratiska övertaget i dessa frågor är fortfarande märkbar, men inte ohotad. Den moderata utmaningen här är att hitta en väg för att forma en välfärd där makten och besluten förflyttas från politiker och tjänstemän till de som utför det operativa, tar hand om människor. Den högsta önskan enligt Fredrik Reinfeldt är att människor som jobbar inom välfärden vill kunna göra ett bra jobb och bli sedda. Det är bara för Moderaterna att svara upp på detta, det ansvaret ligger på de regionala och lokala företrädarna.

Det är därför som det nyss avgjorda valet lämnade en påminnelse om vilka utmaningar som fortfarande ligger framför den moderata rörelsen. Utmaningen för dem är att kunna växa på ställen där de tidigare inte har varit särskilt starka. Där finns det perfekta exempel, den nyss släppta boken Sverigeresan innehåller exempel på lokala moderata framgångar. Det är utifrån dessa exempel som Moderaterna har möjlighet att bli ett självklart val även på lokal och regional nivå.

Bloggar: Kjellberg, Tobias, Tokmoderaten.
Media: DN, DN, DN, Exp, Exp, Exp, GP, GP, GP, SvD, SvD.

måndag, maj 16, 2011

VG-val - demokratin förlorade

Intrycket från gårdagens omvalrörelse lämnar efter sig en lite småbesk känsla. Det som känns mest beskt är inte utfallet av gårdagens resultat, väljarna röstade nästintill i enighet med vad de röstade i det ordinarie valet i september 2010, ett val som nu fick göras om helt eller delvis, i Västra Götaland som Örebro. Den stora förloraren i detta valet är just demokratin, frågan om enskilda valdatum kan ha fått ett svar med gårdagens lokal- och regionalval, 43,1% i Västra Götaland och 62,8% i Örebro nordöstra.

Resultatet i Västra Götaland pekar på ett i nuläget oklart läge. Sverigedemokraterna kommer spela en vågmästarroll och de två blocken har nu en situation där de ska försöka forma en regionledning utefter den spelplan som nu ligger framför dem. Att Sd:s vågmästarroll försvårar det hela är också ett problem. Det finns inget som helst läge att samarbeta med dem, i det läget ställer jag mig inte bakom det uttalande som Johnny Magnusson gör till SR Göteborg om att inte helt utesluta samarbete.

I längden kommer inte detta fungera. Situationen ter sig mer kring en S-ledd mittenkoalition, det ansvaret ligger dock på partierna att försöka forma en stabil regionledning. Den bollen ligger förstås på Socialdemokraterna, rent naturligt för att de är största parti. Moderaterna tappar något och får ses som de stora förlorarna, med situationen med Sjukvårdspartiet och dess uttåg ur regionsfullmäktige försvåras möjligheterna för Alliansen.

Känslan efter omvalet 2011 lämnar efter inte mer än en uppgiven axelryckning. Frågorna är fler än svaren. Det parlamentariska läget som besvikelsen efter det låga valdeltagandet är de två talande punkterna i detta val. Dock kommer detta leda till nödvändiga diskussioner, dels om det svenska valsystemet, dels om hur röstningen ska gå till. Hur valet påverkar det politiska läget i sig är svårt att se i nuläget.

Media: AB, AB, AB, DN, DN, DN, DN, Exp, Exp, GP, GP, SvD, SvD, SvD, SvD.

lördag, maj 14, 2011

#vgval2011 - Ett val om att få välja eller inte få välja

Temperaturen är både uppskruvad och nedskruvad. För den gemene politiskt intresserade och aktive personen är valrörelsen är det snart kulmen, för många är dessvärre intresset inte lika högt, intresset för att göra ett nytt val nu åtta månader senare har inte varit det önskvärda. Dock är det fallet att varje vardag är en valdag, det kan man skönja ur viljan från Jörgen Warborn och hans allianskamrater i Halland, det är valen som ständigt avgör var människan tar sig härnäst, vare sig vilken mat denne väljer att äta för dagen, eller rent krasst vilka denne väljer att rösta på vart fjärde år. Dock är det fallet att som människa utsätts man inte bara för runt 2 000 rekklambudskap varje dag, medvetet som omedvetet. Varje dag gör människan flertalet val som påverkar dels dagen som för en längre framtid. Människan lever konstant i en valrörelse. Därför är denna valrörelse en valrörelse om hur vi ser på människans möjlighet att få friheten att göra fler val eller färre.

Rent ideologiskt sett finns det en skiljelinje kring denna fråga, människans möjlighet att få göra sina egna val och de som vill motverka människan att få välja fritt. Valet till Västra Götalandsregionen handlar om just en denna fråga. Det är ett val som i huvudsak kretsar kring en fråga, en fråga där några har haft ett övertag och där några antar utmaningen att övertyga väljarna om att de har ett alternativ som är minst lika bra om inte bättre. För Moderaternas finns den stora utmaningen i välfärdsfrågan, för socialdemokratin har den varit en profilfråga. Det är därför detta val som främst handlar om välfärden blir vitalt för dem.

Var finns dock utmaningen för den moderata rörelsen inom välfärdsfrågan? Lösningen finns hos de som arbetar inom den. Deras enda vilja är att få göra ett bra jobb, deras vilja är att bli sedda för sina uppoffringar och att de resurser som har kommit till dels når dem. Det är ibland skrämmande när man nås av bilden av att många politiker inte har sett deras vardag. Ibland talas det om att man ständigt är ute i verksamheterna, men det blir lite konstigt när statsminister Fredrik Reinfeldt pratar om att han aldrig träffar de som de lokala och regionala företrädare säger sig ha träffat.

Den andra utmaningen ligger det som är andemeningen i detta inlägg, människans möjlighet att få göra sina egna val. Det fria vårdvalet har lett till inte mindre än 40 nya vårdcentraler i Stockholms län. Det är detta som handlar om möjligheterna till fri etablering, att släppa in fler aktörer med möjligheten att utveckla sjukvården. Det är här som de politiska motståndarna kommer med påståendet om att det handlar om att sälja ut offentliga sjukhus. Det är inget annat än en ren lögn. Det verkliga argumentet förkläs i detta påstående.

Det verkliga argumentet handlar om att det finns de som inte tycker att människor ska få kunna välja själva. Det handlar om en politik där friheten handlar om människors frihet att slippa välja, för det kan ju någon annan göra åt dem. För valet i Västra Götaland handlar just om detta, om människors möjlighet att få göra sina egna val. Socialdemokraterna har allt att vinna på att de vinner detta val. Skulle Alliansen förlora är de inte de verkliga förlorarna, det är de människor som vill ha möjligheten att få göra sina egna val och de som vill ha möjligheten att få påverka sin verksamhet. Det är dock väljarna som väljer vad de föredrar.

Media: AB, AB, AB, Exp, Exp, Exp, Exp, DN, DN, GP, GP, GT, SvD, SvD, SvT.