söndag, mars 18, 2012

Ett Löfvenförtroende att försöka förvalta

Nu märks det allt mer att läget i svensk inrikespolitike har stabiliserat sig. Det märks en återhämtning i en tid då internt kaos har förbytts mot en nyuppfunnen gemytlig stämning. Det är bara att tacka och ta emot för de som finner sig i framgångsfållan för tillfället. Den stora frågan, om de lyckas förvalta det hela denna gången, det får framtiden utvisa.


I kölvattnet av Sverigemötet är detta dels ett kvitto för moderat del, och för resten av allianspartiernas del, att väljarna ständigt kräver ständiga besked framöver. Efter en tids turbulns skapas förhoppningar i ett läger som under lång tid var utdömt. Nytt ledarskap, nya profiler skapar intresse. Intrycket är således att väljarna i denna situation läser in de förändringar som sker och bygger upp både intresse och förävntningar.


Stefan Löfven sitter nu egentligen bara i samma situation som Mona Shalin gjorde för exakt fyra år sen. Medvinden finns där rent opínionsmässigt. Egentligen kan inget gå fel, i allafall inte i nuläget. Egentligen undviker jag att kommentera mätningar i sig, för det är tämligen mer intressant att gå in i detalj på konkret politik. Där finns det frågor som bör besvaras. Förväntningar skapas i och med Stefan Löfven, frågan är bara vad han vill göra annorlunda än regeringen.


För Alliansens del är det egentligen bara en faktor som inte är färdigslipad i nuläget, den politiska plattformen för 2014. Ansvaret för ekonomin finns där, att de ska gå till val gemensamt är inte bara rent naturligt, det är en ren nödvändighet för att kunna uppbära ett regeringsinnehav. Socialdemokraterna har visat att de kan samarbeta åt vilket håll som helst, allianspartierna har egentligen bara sig själva.


För Socialdemokraterna är resan fortsatt lång. Jag kan förstå att självförtroendet är gott i nuläget. Det skapas förväntningar, förväntningar som ska infrias. Därmed finns underlaget för en konkret politisk debatt om skillnaderna i svensk inrikespolitik. Jag kan även känna lite tacksamhet över att läget ser ut som det gör. Det finns varesig tid för hybris eller självgodhet. Då är förstås frågan vad som kommer utifrån.


I valet hade Alliansen sexton gemensamma program för sitt alternativ, de rödgröna hade noll. Nu har Moderaterna nio olika arbetsgrupper för att förnya politiken, Socialdemokraterna en programkommission. Insikten finns på båda håll att mycket arbete finns kvar att göra, det går att glädjas eller bekymras en liten stund över gynnsamma siffror. Men det räcker inte!


På vissa håll, vilket jag tycker är sunt, finns tillförsikten över att det finns mycket kvar att göra. 33,7 procent är en skitsiffra. Till och med i S-led uttrycks detta omdöme. Jag kan förstå detta. Med jämförelse till resultatet i mars 2008, då stödet låg på 43,3 procent är detta ett kvitto, dels på att det finns självförtroende inom oppositionen och en förväntan inom väljarkåren, dels på att skillnaden inte är densamma som då. Den stora jämförelsen är ju att glappet mellan blocken nu inte är över 20 procent.


För allianspartiernas del är det som det ter sig i mellanvalsperioder. Lika trötta och utdömda som de var 2008, lika mycket trötta och utdömda kommer de anses vara även nu. Det är fråga om oppositionen har lärt sig läxan denna gången. 2008 lyckades de inte förvalta det stora övertaget, frågan är vem tror att de kommer göra det denna gången? Framtiden får utvisa.


Bloggar: Johan (Bästa bloggrubriken), Krassman, Peter A, Peter H, Peter J, Tokmoderaten.
Media: AB, AB, AB, DN, GP, SmP, SR, SvD, SvD, SvD, SvDSvT.