tisdag, mars 27, 2012

I nuläget bara ett politiskt alternativ

Till slut råder det en mer livfull debatt om de kommande utmaningarna som partierna ställs inför. Ett år som innebar mer fokus åt turbulens än åt konkret politisk agenda förlamade det politiska samtalet en del. Numer är det mer och mer fokus på det politiska innehållet och vilka svar som de olika partierna har att ge. Ett av de är vilka alternativ som ska möta. Där är det fortsatt ett alternativ alltjämt.


Förnyelsen fortsätter alltjämt. Att Moderaterna nu har nio olika arbetsgrupper  är en sak (Framtidskommissionen är ingen moderat arbetsgrupp, det trodde jag Björn Fridén visste, men han kanske ville få sina läsare att missförstå(?)), nu krävs det också prestation att dessa arbetsgrupper resulterar i ett bra innehåll och tydlig konkret politik. Det är förstås det intressanta att detta arbete möts av hånfulla kommentarer från flera håll, inte bara Alliansfritt och deras lojala hejarklack på Aftonbladets ledarsida.


Diskussionen om huruvida partierna ska möta väljarna valet 2014 går också vidare. Det är där som det anförs en vilja att bryta upp den blockpolitik som nu råder. Nåväl, det råder alltjämt bara ett politiskt block för tillfället. Alliansens styrka är i sig deras svaghet, de vet att de är beroende av varandra för att kunna bära upp ett regeringsförtroende. Socialdemokraterna ska parallellt med formandet av sin politiska agenda svara på frågan om vem de avser att regera med. Alla vet att det inte kommer gå att infria hela sin politik med ett 30-procentigt väljarunderlag. Då krävs det samarbetspartners, då krävs det kompromisser. Än så länge är inställningen inte ansvarsfull.


Det är där den inbillade insikten finns, en insikt som allt annat är trovärdig:
".....men i allt väsentligt gå till val på att söka ett eget, och enskilt, mandat från väljarkåren. Att vi resonerar så är ett tecken på krisinsikt och mognad, att Alliansen i allmänhet och moderaterna i synnerhet inte väljer den vägen är ett tecken på avsaknad av krisinsikt och omognad"


"Moderaterna är inte där ännu, de har inte ens bejakat att de är i en kris och oddsen för att Fredrik Reinfeldt skall åka ut på en ”förlåt-mig” turné måste sannolikt betecknas som minimala" Vilken kris, vilken insikt och således vilken "förlåt mig"-turné?


Låt mig säga på detta viset. Socialdemokraterna insåg inte konsekvenserna av förlusten 2006, tog för givet att de skulle återfå regeringsmakten, och i brist på förnyelse försökte alliera sig med två rödgröna kamrater för att försöka framställa sig som regeringsdugliga, samarbetspartners som de inte ens klarade av att samarbeta med. Jag förmodar att man tillslut har insett konsekvenserna av att ha tagit ett regeringsinnehav för givet. Därför formas de konkreta politiska förslagen, om man får tro så.


Att Moderaterna s.k. "nya tag" är i sig en ambition att förnya och konkretisera sin politik än mer, men också bredda den och nå nya väljargrupper. Det är förståeligt att vissa stör sig på att Moderaterna nu gör allvar av sina välfärdsambitioner, att bredda sjukvårds- barn och äldrepolitiken för att nämna något.


Dock är det läge att fråga dessa socialdemokrater som anser sig kunna gå till val på egen hand i tron att den politik de ska presentera är genomförbar. Vad får dem att anse att ett 30-procentigt väljarunderlag skulle framstå som regeringsdugligt och räcka för att driva igenom sin politik? Varför är det viktigare att leka "Grisen i säcken" med väljarna och inte visa på ett alternativ, ett alternativ som de kommer tvingas att genomgå kompromisser med? 


Alliansen är trots allt fyra olika partier med fyra olika agendor. Men alltjämt finns en gemensam ambition att regera tillsammans och presentera en gemensam plattform, öppet och tydligt för väljarna i god tid inför valet. Därför det finns några som respekterar att väljarna får tydliga alternativ att kunna ta ställning till. Idag finns det således bara ett alternativ, än så länge.


Uppdaterat 27/3: Idag beskådas Anders Lindbergs pajkastning på ledarplats. Som om krisens effekter på arbetsmarknaden inte har existerat och det faktum att många av de skolreformer som beslutas nu sjösätts och vars effekter vi kommer att se först om några år. Reinfeldt blir inte roligare än så här skrivs det, barnsligare än så här blir det inte för Lindbergs del.


SvD passar på en med att peka ut de ministrar som inte producerar särskilt många förslag till riksdagen. Det kan vara på det viset, men värt att påminna att antalet propositioner 2011/12 är 226, jämfört med 2007/08 då antalet propositioner var 230. Till följd av TV4:s rapportering om passivitet visar jämförelsen med en av de mest reformrika perioderna under alliansregeringen på en helt annan bild.


Bloggar: Kent, Peter, Roger
Media: AB, DNDN, SvD, SvT.